fredag, augusti 5th, 2011

Som vanligt på senare år kan jag bara be om ursäkt att jag inte skriver oftare numera. Jag tackar er trogna läsare och hoppas att det innehåll som sedan länge finns ändå kan vara till lite nytta för många.

I år har jag varit ute på en hel del roliga äventyr. I början på februari stack jag och mina vänner Rebecka och Lina iväg till Gran Canaria. En sol och bad resa som mitt kvinnliga jag var något jag länge hade velat men inte lyckats få någon att följa med mig på. Det blev en knapp vecka på denna fantastiska ö. Vädret blev kanske inte det allra bästa men vi fick i alla fall uppleve 2 1/2 härliga solskensdagar mitt i den smällkalla vintern. En biltur runt ön stod också på programmet och det var resans höjdpunk. Den kan ni för övrigt beskåda i min tranny roadmovie här

The video cannot be shown at the moment. Please try again later.

. En mycket trevlig resa med trevligt sällskap. Avslutningen blev dock inte riktigt lika trevlig. På planet mellan Gran Canaria och Barcelona gick vi in och satte oss på våra platser. En som han säkert själv tyckte det ”Macho spanjor” som hade sätet utanför oss visade tydligt sitt missnöje genom att skratta åt oss och prata om oss med sina kompisar som satt intill. När kaptenen säger till alla att sätta fast säkerhetsbältena för att lyfta, reser sig killen upp och går frammåt i planet för att leta efter en tom stol att sätta sig på (för det var tydligen farligt att sitta utanför oss. Helt otroligt vilka problem folk kan ha beroende på ren okunskap. Lina som redan innan planet lyfte hade börjat bli rejält förkyld och febrig satt och snörvlade större delen av resan. Ingen varm måltid fanns på flyget så jag tog en macka, vilket jag nog borde ha avstått. Väl tillbaka på Arlanda började jag dels känna mig förkyld och trodde jag blivit smittad av Lina, men också illamående. På tunnelbanan till Linas hem satt vi båda helt utslagna. Väl hemma hos Lina upptäckte jag att jag blivit matförgiftad och medans Lina låg däckad med 40 graders feber satt jag med ansiktet över toastolen i badrummet. Undrar om vi lyckades smitta Peter Siepen som stod ett par säten framför oss hela flygturen och tjattrade med någon bekant.

I början på semestern var det dags för en weekendresa till Manchester. Målet var att ha en trevlig helg och samtidigt spana in transfestivalen ”Sparkles” som kanske är Europas största transfestival. Vi gick runt i kvarteret och kikade lite och avslutade kvällarna på klubbarna i området. Av någon anledning träffade vi på en massa trevliga Irländska tjejer som vi festade med. speciellt andra kvällen var riktigt kul med ett kompisgäng från Dublin som verkade uppskatta tre svenska transors närvaro. En kort men intensiv helg i början på Juli avslutades med några intensiva shoppingdagar i Stockholm. Efter tågresan hem kunde jag bara reflektera över skillnaden på mig nu och förr. Under tågresan till Stockholm hände det som tyvärr ofta händer under tågresor i Sverige numera, d.v.s. loket gick sönder. Vi fick vänta ett par timmar på att hoppa över till ett nytt tåg. Informationen man fick om det gick enbart via andra passagerare och de stackars engelsmän som satt på sätet framför mig såg ut som levande frågetecken innan jag tog på mig att informera dem om det lilla jag visste. När vi hade kommit på det nya tåget kom jag i samspråk med en äldre dam. På tågresan hem kom jag i samspråk med en yngre tjej.

Det intressanta med detta var inte samtalen i sig utan det faktum att jag inte längre har något som helst behov av att köra en predikan om ”Vad/vem jag är” ”varför jag klär mig som jag gör” ”Vilken sexuell läggning jag råkar ha”. Frågor som de flesta människor inte bryr sig det minsta om ändå. För de flesta människor får man faktiskt vara den man är och om man visar att det inte är något märkvärdigt med det man gör så blir det inte heller det. För bara några år sedan kände jag mig helt tvungen att förklara allt om trans för i princip alla jag kom i samspråk med när jag var ombytt. Idag pratar jag gärna om det om någon frågar men jag prackar inte på folk en massa dom ändå inte bryr sig om. Förut var det extremt viktigt för mig att påpeka en massa olika saker för att jag trodde det minskade fördomarna men är folk inte själva intresserade av att lyssna så tar dom ändå inte till sig budskapet och tror ändå vad de själva vill. Dessutom är det fantastiskt skönt att bara kunna vara den man är och möjligheten att känna sig som vilken tjej som helst blir  en aning större om man inte hela tiden snackar om att man är transa utan faktiskt agerar som människa i den gestaltning man valt för dagen.

I slutet på sommaren har en del test på det här med hur man öppnar sig som transa för folk som inte vet dykt upp. Speciellt för släktingar har berättandet och förberedandet innan känts helt nödvändigt men kanske har det tillvägagångssättet varit onödigt komplicerat mot vad det totala överrraskningsavslöjandet är.

Efter tre år som helt öppen transperson fanns det nu enbart en nära släktgren som vad jag visste fortfarande levde i okunskap. Åtminstone sånär som på mamman i familjen som jag haft en brevkoresspendence med, innebärande två brev på två år. Där jag tror att ingen av oss egentligen förstod den andre. Hennes agerande kanske delvis bestående av en rädsla och okunskap inför något hon inte kunde förstå eller ana vikten av för mig. Kanske var det också ett försök att skydda mig mot något hon trodde inte var bra, medan jag kände en frustration över att hon verkade vara den enda i släkten som hade problem med min kvinnliga identitet. Då hon inte heller tog upp det eller frågade något om det de gånger vi talades vid på telefon kunde jag inte heller veta om hon hade berättat det för sin man eller sina barn. För mig kändes det som hon ville tiga ihjäl det för att slippa se det. Det retade mig att det verkade som hon hellre ville leva kvar med sina fördomar än försöka ta reda på vad det verkligen handlade om. När jag diskuterade detta med andra transpersoner fick jag ofta kommentaren skit i sådana trångsynta personer men jag höll inte med. För mig är relationen till släkten viktig och den här personen har jag alltid tyckt väldigt bra om. En person som alltid gjort allt för att hålla släkten samman. Jag vet ju att det är en fantastisk människa som innerst inne vill alla väl, så jag har hela tiden vägrat ge upp. I våra brev fick jag reda på att jag var välkommen som mitt manliga jag (underförstått inte som mitt kvinnliga). För mig verkade det som att trotts allt jag skrivit, skulle jag anpassa mig till att komma som vederbörande ville annars var jag inte välkommen. Det verkade inte hjälpa att jag förklarade att det var som att bjuda halva mig. Jag tror inte hon förstod att jag  alltid haft en dröm om att få gå som tjej på de där släktkalasen. Att få visa upp en sida av mig som jag verkligen är stolt över.

I mitten av semestern tog jag en tur i släktforskningens tecken. Jag skulle besöka en äldre dam som inte var släkt men bor i ett hus där mina förfäder långt tillbaka har bott. Jag hade presenterat mig som mitt manliga jag men beslutade mig för att åka som Lindali trots att hon inget visste och jag aldrig hade träffat henne tidigare. Jag kände ändå fortfarande någon slags skyldighet att undvika att schocka en äldre människa i onödan. Så precis när jag körde iväg mot min destination tog jag upp mobilen och ringde upp henne. Någon längre utläggning hade jag inte utan sa bara att jag ville förbereda henne på att jag förmodligen såg mer ut som tjej än kille. Hennes reaktion verkade lugn och det visade sig heller inte vara några problem. Det här fick mig att fundera på om jag inte kunde dyka upp oanmäld som Lindali till min nära släkting också. På hemvägen skulle jag passera hennes bostad och eftersom hon nyligen hade fyllt år köpte jag en blomma på vägen. Kanske skulle det här kunna bli ett avslut på något som annars aldrig skulle bli ett avslut på.

När jag parkerade bilen utanför deras hus såg jag hennes man stå utanför huset. Jag kände mig tämligen säker på att han möjligen skulle skratta lite gott åt det men inte ha minsta problem med det om han visste om det. Jag stegade fram och sa:

-Hej

- Hej, svarade han och tittade på mig med glad men lite undrande blick.

- Känner du igen mig, frågade jag lite nervöst.

-Nej men det är något bekant över dig.

- Håll dig lite extra i räcket nu för det är ……, sa jag

En liten konversation följde som fick mig att förstå att han inget hade vetat och att han var lika oberörd av det som jag hade väntat mig. Mötet med hans fru blev också positivt även om det är svårt att veta riktigt vad hon tyckte om att jag bara dök upp sådär helt oanmäld. För mig kändes det ändå skönt att få det avklarat och nu är det bara att hoppas på att jag är välkommen dit som jag själv vill och inte som någon annan anser är bäst. Antingen är man väl välkommen eller också är man väl inte det kan man tycka. Det kändes i alla fall som ett bra möte och jag hoppas att det kändes så för dem också, mer kan jag inte göra.

Igår hade jag bestämt träff med en gammal barndomskompis i dennes föräldrahem men jag talade inte om att jag skulle komma som Lindali. Det kändes spännande att även få visa upp mitt vackrare jag även för han och hans föräldrar som jag numera visste att dom visste men aldrig hade pratat om det med heller. Det blev ett lyckat möte och nästan helt utan prat om det faktum att jag stod där i klänning. Visserligen blev det ju mitt vanliga namn men det kan ju kännas ok att bara kunna vara som man vill för dom man känt sen länge. För många andra transpersoner verkar det kännas oviktigt att bevara kontakten med sina gamla vänner. För mig känns det viktigt att kunna leva som jag vill bland dom jag känner utan att förlora folk som vänner.

Idag skulle jag ta en liten dagstur till Grebbestad för att hälsa på min morfars systerdotter i huset där min morfars mormor har bott. Även detta var personer som jag aldrig tidigare hade träffat och när jag pratat med dem på telefon hade jag presenterat mig som mitt manliga jag. Samma sak gällde en brylling som jag talat med först igår och som jag skulle möta upp i Trollhättan på hemvägen. Det fina vädret avgjorde att jag ville åka som Lindali. En solig dag finns inget bättre plagg än klänning. Efter drygt 20 mils körning körde jag in på deras gårdsplan. Min morfars systerdotter mötte upp mig och verkade lite förvånad först över att det inte såg ut som en kille i bilen men hon fann sig snabbt och både hon och hennes man verkade väldigt öppna. Ytterligare ett bevis för att det kanske är lättare att komma som man vill utan att berätta hur först. Det gör att folk får ta en som man är. Några större utläggningar om varför eller frågor om det blev det inte heller. Det blev däremot en härlig dag. På kvällen åkte jag hemåt igen och mötte upp min okända brylling i Trollhättan. Jag ringde upp henne när jag hade parkerat bilen utanför en känd restaurangskedja där vi hade stämt träff. Hon hade själv precis anlänt och visste inget om hur jag såg ut. Jag förberedde henne därför genom att säga:

-Jag går ur bilen nu du kan kolla efter en tjej i en blå klänning.

Hon hade trott att jag hade med mig en flickvän i bilen och när hon såg tjejen i den blå klänningen undrade hon var jag höll hus :-) . Ytterligare ett skönt möte med en trevlig ny öppensinnad bekantskap. Tänk vad okomplicerat det kan vara med avslöjanden om man bara skiter i hur folk ska kunna tänkas reagera. Det verkar helt klart bättre att låta dem acceptera faktum och inte tänka efter vad dom tycker och tänker om något de oftast inte har en aning om.