måndag, februari 28th, 2011

Som ni trogna läsare har märkt har jag varit väldig inaktiv med min sida de senaste åren. Orsakerna till det är flera men nu hoppas jag kunna bli lite mer aktiv på sidan igen. Till skillnad mot tidigare kommer det nu kanske handla mer om reflektioner och funderingar om alla möjliga saker, istället för den mer dagboks lika blogg  som jag har ägnat mig åt tidigare.

På den här tiden har jag bland mycket annat blivit helt öppen som transperson om någon missat det. Det är nu ganska exakt fyra år sedan jag valde att gå ut med det på jobbet. I år är det dessutom 10 år sedan jag började våga ta kontakt med andra transpersoner på internet och i slutet av år 2001 började jag våga mig ut på olika ställen som tjej. Åren går i en rasande fart och det gäller att ta vara på dem så gott det går.

Förra året höll jag föredrag i Eskilstuna och träffade då Vanessa (som skulle föreläsa för första gången där). Vanessa är en sedan länge färdigopererad transsexuell tjej som dessutom är i det närmaste omöjlig att identifiera som något annat än en tjej. Med de förutsättningarna (som många andra TS tyvärr bara kan drömma om) väljer hon ändå att berätta om sin bakgrund i olika media. Det är verkligen starkt gjort och eftersom hon fortfarande är ung kommer hon bli en utmärkt inspiration för andra transsexuella.

Varför nämner jag då detta undrar kanske ni? Jo nyligen började åter  reality såpan Big brother på teve. En typ av program som jag sällan finner något nöje i att titta på. Jag hade faktiskt aldrig sett en endaste minut av big brother innan årets upplaga. Det har liksom räckt att ofrivilligt läsa om det i dagstidningarna. Jag har inte riktigt begripit mig på vitsen av att folk ska supa sig fulla och göra bort sig på olika vis i teve och sedan bli pseudokändisar för det.

Precis innan programstarten i år läste jag i en känd dagstidning att Vanessa skulle vara med. Enligt vad jag kunde läsa där gick hon in i detta med ambitionen att kunna få ut ett budskap genom att synas i ett sammanhang som engagerar väldigt många svenskar. Hon ville inte lura någon men samtidigt få folk att lära känna henne som person innan hon avslöjade sin bakgrund.

Så trots min motvilja mot den här sortens teve har jag nu bänkat mig en vecka och sett alla avsnitt för att se hur det går och hur folk reagerar. Det var ju faktiskt precis exakt det jag själv ville veta innan jag vågade mig utanför den s.k. garderoben för 10 år sedan. Jag har i.o.f. ännu aldrig definierat mig som transsexuell. På den tiden identifierade jag mig bäst som transvestit och idag använder jag hellre den heltäckande termen för alla könsöverskridare d.v.s. Transperson. Med åren har jag kommit till insikten att jag är jag, och jag är någon variant av transperson. Gränserna mellan de olika termerna för könsöverskridare är många gånger väldigt svävande och insikter och erfarenheter gör att många kan ändra sig flera gånger om när det gäller vilken grupp av könsöverskridare man definierar sig bäst som. I början förefaller det nämligen nästan som livsviktigt för de flesta transpersoner att definera sig med en viss variant av transpersoner och högljutt deklarera att man minsann inte är någon av de andra varianterna. Allt detta medans allmänheten ändå inte bryr sig om våra definitioner eller ser de många gånger luddiga gränserna däremellan. Gränser som vi dessutom själva kan ha olika åsikter om. Transperson är därför ett väldigt bra begrepp som vi alla kan samlas under och som allmänheten kan lära sig.

I början av programmet beskrev Vanessa sin noja över att inte veta om någon hade förstått hennes bakgrund. Fördelen med programmet är att man här till skillnad mot verkligheten, får reda på vad alla andra säger om varandra. Det visade sig ganska omgående att en kille misstänkte hur det låg till även om han inte var säker. Helt otroligt med tanke på Vanessas mycket kvinnliga utseende och röst. Vanessa började också lite smått att anförtro sig åt några av deltagarna. En tjej utbrast naturligtvis direkt att hon hade sett det hela tiden. Ibland kan det kännas som att vissa personer riktigt måste tala om att dom sett det, fast man snarare får en känsla av att just de absolut inte hade en aning.

Jag känner mycket väl igen den här nojan över om man är avslöjad eller inte. Med tanke på att jag inte genomgått något könsbyte och heller aldrig smaskat hormoner är jag inte lika passerbar som Vanessa, men anses nog ändå som ganska passerbar när jag är ute som tjej. Innan jag gick ut öppet som transperson kände jag noja över att möta någon jag kände som skulle känna igen mig eller att någon skulle se att jag inte var en biologisk tjej. Efter det att jag gick ut öppet kände jag noja över att jag inte visste vem av de jag kände som visste. Därför tog det över två år innan jag verkligen kände mig helt öppen och inte brydde mig om vem jag mötte. Det svåraste var nog att folk pratade mer med varandra hellre än att fråga mig. Kanske ett sätt att visa hänsyn och troligen väldigt typiskt svenskt.

Det som är intressant med Vanessa är att hon dessutom attraheras av killar, vilket eventuellt kan leda till starka reaktioner hos killarna om de känner sig lurade. Själv har jag aldrig haft det där problemet även om jag upplevt att killar blivit intresserade och försökt ragga på mig, men eftersom jag enbart attraheras av kvinnor har jag visat mig lika ointresserad av dem, som kvinnor gör när de inte är intresserade.

I Vanessas fall så är hon ju som vilken kvinna som helst nu. Många transsexuella MTF väljer i det läget att förneka sin bakgrund eftersom de inte vill skylta med den eller helt enkelt inte är bekväma med den de var då de alltid känt sig som kvinnor. Det är därför extra starkt tycker jag, att vilja stå för den man är och samtidigt inte förneka det som varit för det är trots allt en del i den person man är även efter en operation.

För många av oss transpersoner känns det viktigt med passerbarheten och många gånger lurar vi gärna oss själva med att inbilla oss att ingen ser. Jag har länge sagt att det nog inte spelar någon roll hur passerbar man är så kommer det alltid finnas någon som kan se igenom oss. Big brother bevisade troligen min teori om detta. Det viktigaste är nog inte att passera för andra utan att faktiskt acceptera sig själv som man är. Om man är nöjd med sig själv blir man samtidigt mer passerbar. Ett perfekt utseende är inte alltid nyckeln till passerbarhet. Det handlar också om så mycket mer som röst, rörelseschema och säkert också många andra små detaljer. Saker som folk kanske mer undermedvetet lägger märke till. I vanessas fall tycker jag att hon har det mesta av allt det där för att inte bli påmind om sin bakgrund genom att någon ser det, ändå var det alltså en som gjorde just det. Kanske är det möjligen ett HBT-världs sätt som avslöjar henne.

Oavsett hur det är ska det bli intressant att följa utvecklingen och jag hoppas att det går bra för henne och att hon lyckas ge en bra bild av oss transpersoner. För jag tror faktiskt att hon gör rätt i att vara med i ett sådant här program även om jag egentligen inte tycker om sådana. All reklam sägs ju vara bra reklam och bra reklam för att öka förståelse för könsöverskridare är att synas i alla sammanhang.