måndag, december 29th, 2008

Ja så var det jul igen. Åren snurrar vidare i en ruskig fart. Min andra jul som helt öppen transperson. Många jag inte ens själv har en aning om vilka dom är, tycks veta vem jag är. Samtidigt är det väldigt få som jag känner som frågar något alls. Första året som öppen oroade jag mig därför en hel del för vilka av de jag kände som egentligen visste om min andra sida. Hur skulle jag kunna förklara och få bort fördomar när ingen vågar fråga mig något om det. Är det ett slags hänsynstagande och acceptans/oacceptans. Hur ska jag kunna veta?. Under mina snart två år som öppen transvestit har jag helt klart känt mig lite begränsad av det. Trots att jag var helt öppen tog det lång tid innan jag kände att jag kunde gå omkring ombytt även i min hemstad. Så på sätt och vis har jag varit helt öppen men ändå till viss del bunden av min egen rädsla för vad dom som känner mig ska tänka och tycka. När man sedan hamnar i situationen att man möter någon man inte vet om han/hon vet. Ska jag då själv ta upp det?, vilket inte är lätt. De kanske inte ens vet något. Kanske är somliga nyfikna men vågar inte fråga av hänsyn till mig. Kanske är andra totalt likgiltiga inför det och bryr sig inte. Andra har sin bestämda oftast felaktiga kunskap redan klar för sig, och gud nåde den som försöker rucka på det jag redan vet attityd. Det är just det här att det finns så otroligt många olika reaktioner på det jag gör. Vilket i sin tur gör att det blir mycket komplicerat att veta hur man ska handskas med den tystnad man faktiskt oftast möter. Den positiva erfarenhet jag ändå har av att folk i allmänhet ändå oftast är ganska positiva till oss transpersoner, hjälper inte när man ska berätta för alla nära och ytligt bekanta. Under det här året har jag visat mig för väldigt många. Jag måste inte heller försöka förklara för alla längre. Det är ett faktum att det är förbryllande för många att förstå. Inte minst det här med könsidentitet kontra vad man har för sexualitet. Det är lite tragiskt att så många fortfarande blandar ihop dessa begrepp som inte har det minsta med varandra att göra. Att få en stämpel på sig att vara någonting man inte är, kan nog vara den största rädslan man som heterosexuell och transvestit/transperson har. Att däremot kunna stå för att vara den typ av transperson vi är, tror jag däremot de flesta av oss stolta skulle kunna göra. Om vi inte hade den automatiska stämpeln av att vara någonting de flesta av oss inte är. Samtidigt som folk idag har kunskapen att det finns personer som är homosexuella och attraheras av samma kön. Så har folk ofantligt svårt att förstå att en person som byter visuellt könsuttryck för en stund, inte samtidigt måste ändra sexuell läggning också. Nyckeln för alla transpersoner som vill bli öppna ligger i förståelsen för detta. Ju mer vi syns desto mer lär sig folk, vare sig dom vill eller inte. Det är uppenbart så att folk generellt har svårare att acceptera en sexuell läggning som skiljer sig från normen, än de har att acceptera en läggning som inte har någon som helst sexuell karaktär. Självklart borde inte folk bry sig om vad andra gör i sängen, kärlek är kärlek. Men för att vi transpersoner ska få större acceptans måste folk förstå att det inte har med varandra att göra.

Anledningen till att jag kände mig manad att skriva lite idag var den frustration jag känner just nu. I de flesta fall har släkten visat sig mycket accepterande och jag är välkommen dit även som Lindali om jag känner för det. På juldagen var jag t ex hos min mosters familj på fika. I den familjen känner jag verkligen att jag kan komma i vilken gestalt jag vill. den här gången visste jag ändå att en drygt 80-årig kvinna skulle vara där. En dam som inte hade minsta aning om min andra sida. Så jag ringde upp och frågade min moster om hon trodde jag kunde komma som Lindali ändå. Hon svarade att hon inte trodde det skulle vara några problem. Vi kom båda överens om att hon skulle förbereda henne på det lite först bara. På det avslappnade viset gick det också hur bra som helst. Mycket beror på attityden hos folk om det känns enkelt eller som ett problem. En annan skäktgren vet förmodligen ingenting. det är den enda jag inte haft tillfälle att berätta för. En nära släkting på denna gren är den i släkten som brukar annordna släktbjudningar för att samla släkten. Hon är en eldsjäl som fortfarande orkar ta sig an detta vid sin aktningsvärda ålder. Paret som anordnar träffarna har alltid brytt sig om alla i släkten och jag tycker väldigt bra om dem. Däremot har jag aldrig varit så jätteförtjust i att åka på släktträffarna. Speciellt var det så när jag var yngre och fortfarande barn, när alla mina kusiner var vuxna. Fortfarande känner jag nog att jag inte har så mycket att komma med när alla andra har familj och många t om barn som börjar bli vuxna. I början av året var vi bjudna och jag kände att det kanske var dags att visa mitt andra jag även för denna släktgren. Jag såg ingen anledning till att det skulle behöva vara krångligare än när jag berättat för övriga släkten. Jag ringde därför upp damen ifråga och försökte få en möjlighet att berätta genom att säga. Angående bjudningen så skulle jag gärna vilja visa en liten annan sida av mig som ni inte känner till. Uppenbarligen visste hon vad det gällde och snäste snabbt av mitt trevande försök att förklara med

- Det vill jag inte att du gör.

Den fientliga inställningen innan hon ens fått något förklarat, fick ju inte direkt mitt självförtroende att berätta att öka. Jag fortsatte lite trevande med att -

-Då förstår jag att du har hört att jag är transvestit sa jag. Jag håller även föredrag om detta på skolor och övriga släkten vet om det, så jag tyckte det skulle vara roligt att även få visa mig för er.

-Nä det vill jag inte att du gör. det kommer ju många yngre barn å så.

Jag blev helt ställd. Barn, skämtade hon, det är ju dom om några som har en öppen och okonstlad attityd till allt. Det här sa på sätt och vis allt om hennes egna felaktiga fördomar om vad en transvestit är. Jag vågar inte ens tänka på den bild hon troligen fick upp av mig som någon slags clown eller nått. Det fanns liksom inget mer att säga. Jag hade visserligen gjort misstaget att inte åka direkt till dom först och visat bilder och förklarat. Kanske hade inställningen blivit en annan då. Nu kände jag att jag inte ens fick chansen. Hon hade sin uppfattning klar och den ville hon inte ändra på. Vad jag förstod var hon också den enda i den släktgrenen som visste och hon ville förhålla de övriga lyckligt ovetande om mitt andra jag. Det tragiska är att när jag började våga mig ut började en liten dröm om att kunna få åka på en av släktträffarna som tjej. Då till skillnad från nu trodde jag inte att det skulle vara möjligt eftersom jag aldrig skulle våga det. Nu skulle jag våga utan problem men får inte på grund av rädsla och okunskap. Till skillnad från andra släktträffar skulle jag ha något annorlunda att prata om. Jag skulle få visa upp en sida av mig som jag är stolt över och som jag tycker uträttar något viktigt.Hon sa att jag var välkommen som mitt vanliga jag. Det hon inte förstår är att Lindali är lika mycket jag. Alltså var jag inte välkommen och svarade tjurigt att jag inte trodde jag skulle komma då.

Idag kom samtalet om årets kalas på nyårsdagen. Eftersom jag troligen kommer vara hemma i år skulle jag nog kunna åka men svarade svävande att jag fick se hur jag gör. Jag har inte heller vågat ta upp det här med henne efter det där första samtalet. På annat håll fick jag ändå reda på att jag fortfarande inte var välkommen om jag kom ombytt. Det lustiga i sammanhanget är att jag färgade både ögonbryn å ögonfransar idag. det är något som de knappast kommer kunna undvika att se. Med andra ord skulle säkert en hel del frågor komma även om jag åkte som jag är. Alltså borde jag kanske då anta att jag inte är välkommen eftersom jag nu ser halvt sminkad ut, eller går gränsen vid manliga och kvinnliga kläder eller frisyr. Jag är jag oavsett vilket, men Lindali är inte välkommen och följdaktligen känner inte jag som person mig välkommen. Vad är det som är så farligt. Det patetiska i det hela är också hur religion verkar kunna spela in i saker och ting. Ju mer troende du är desto mindre öppen är du för saker som faller utanför normen. Den här damen är ganska troende och har säkert väldigt svårt med just den här biten. Saker ska bara vara på ett visst vis. En tjejkompis till mig skulle fira nyår med några kompisar som tillhör en frikyrka. Därför kunde hon inte bjuda med mig dit. För ett par år sedan ville en tjejkompis bjuda med mig på en midsommarfest hon och några andra jag förfestade med var bjudna på. Hon ringde upp killen som hade festen och förklarade att jag var transvestit. Killen hade fått spelet och sagt att det skulle inte de andra klara av så det gick inte. En färgad kille med muslimskt ursprung som var med på förfesten reagerade då med en berättigad fråga.

- Var han som färgad och invandrare välkommen om inte jag var det. Eller var drog de gränsen över vad de skulle klara av för grupper som skiljer sig mot normen?.

Det skulle verkligen vara roligt att veta var gränsen går nu. Skulle jag vara välkommen om jag kommer väldigt androgynt klädd. Går gränsen vid plagg som kjol eller klänning. Kan jag ha peruk. Om jag hade varit flintis? hade jag varit tvungen att gå utan peruk då också ? eller går gränsen vid långt hår manlig kvinnlig frisyr?. Det lustiga är att klär jag mig androgynt och kommer utan peruk, så skulle jag nog personligen känna mig mer som en clown, än hon förmodligen tror att jag blir när jag är ombytt. Med tanke på att jag färgat bryn och fransar och bara genom det fått ett mer androgynt utseende, skulle det helt klart vara roligare att kunna få byta om fullt ut. Det troliga är ändå att jag stannar hemma.