måndag, november 24th, 2008

Det är numera ganska långt mellan varven som jag skriver i min dagbok. Den här helgen var ändå så speciell att det känns kul att skriva lite igen. I fredags blev det en tur till Örebro för att fira diverse födelsedagar. Min kompis Solveig fyllde femtio år i lördags, och hade bjudit mig på den maskeradfest hon skulle ha dagen till ära. Det lilla dilemmat var bara att det här också råkar vara helgen då jag och en av mina kusiner själva också fyller år. Vi brukar fira tillsammans i vår hemstad med våra föräldrar. Som av en händelse råkar min kusin bo i Örebro och eftersom Solveig hade ganska fullt på sovplatser hos sig, passade det ju bra att jag sov över hos min kusin istället. Så vi bestämde att fira våra egna födelsedagar tillsammans på fredagen. Det som kändes extra kul var att jag kunde göra hela resan som Lindali. Då min kusin är en av de släktingar som verkligen tagit min transvestism naturligt, kändes det bra att kunna åka dit som Lindali utan att föranmäla det. När jag kom dit var det heller inga konstigheter. Vi gick ut på en tacosrestaurang och åt en bit god mat och hade riktigt trevligt. Efter det gick vi till bion och såg en ganska märklig men på något vis ändå underhållande film. På lördagens maskeradfest såg jag en möjlighet att få använda någon av mina balklänningar. För att det skulle bli lite extra maskerad bad jag Solveigs syster att sy ett band med texten ”Miss Universe”. Det blev riktigt bra och med den gamla tiaran jag fått en gång på transträffen i Båstad var outfiten fulländad. Det blev en fantastiskt lyckad fest och födelsedagsbarnet själv såg ut att trivas. Det var första gången jag var på en maskerad faktiskt. Jag har heller aldrig varit speciellt förtjust i att klä ut mig. Visserligen hade det ju varit tämligen enkelt att bara vara ombytt till Lindali. De flesta som inte förstår vad transvestism är skulle ju säga att jag var utklädd då. Själv känner jag mig inte utklädd som Lindali det är ju en del av mig själv. Däremot är det ju ytterst få tillfällen där det känns okej att ha en balklänning. I det här sammanhanget när jag visste att ingen annan skulle ha balklänning, kände jag mig utklädd. Speciellt med tiaran å banderollen, så det blev riktigt lyckat. Det var nog det närmaste Drag Queen jag någonsin har varit även om jag inte kan eller vill uppföra mig som dem. Tyvärr tog jag inga kort själv men förhoppningsvis hamnade jag på någon annans bilder.

När jag kom hem på söndagskvällen hade jag bjudit hem mina föräldrar och min kusins föräldrar. Även här kändes det helt naturligt att fortfarande kunna vara Lindali. Framförallt utan att behöva tala om det innan. Lite senare kom även min bästa kompis, som också tog det naturligt. Det är ingen tvekan om att det känns mest fantastiskt att kunna umgås med sina närmaste som mitt andra jag. Däremot känns det viktigare att folk verkligen säger Lindali och hon till mig, när jag är med andra bekanta. Med mina närmaste känns det tvärtom nästan konstigt om de säger Lindali eller hon till mig även om jag är ombytt. Så känns det säkerligen också för dom. Vanor är inte lätta att ändra på, även om min mor är väldigt duktig på att försöka anpassa sig till om jag är man eller kvinna för stunden.

Senaste frågan på sidan har kanske legat kvar lite för länge. Redan tidigt såg man att ni var ganska eniga om att det var som heterosexuell och transvestit, som det var svårast att ”komma ut”. Hela 76% av er läsare tyckte det. 22% tyckte det var svårast att ”komma ut” som transsexuell. 2% tyckte att det var svårast att ”komma ut” som transvestit och samtidigt vara homo eller bi-sexuell. Övriga alternativ fick inga röster. Själv kan jag väl bara hålla med. Anledningen till att jag själv tycker att man som heterosexuell och transvestit har det svårast att våga ”komma ut”, är att man kan ha väldigt mycket att förlora. Själv hade jag t ex extremt svårt att hitta kvinnan i mitt liv och största anledningen till att jag väntade med att komma ut som transvestit berodde på det. Jag var livrädd att få ett rykte om mig att vara någonting jag inte var. Jag ville däremot gärna kunna stå för att jag var transvestit. Tyvärr heter det stora hindret allmänhetens fördomar som inte kan skilja på könsidentitet och sexuell läggning. Idag som helt öppen transvestit kanske jag t om känner att jag numera snarare vill kalla mig transperson. Det känns dumt att dela in mig i ett fack. Jag är jag och vad jag vill definiera mig som imorgon eller om tio år vet jag inte. Jag är däremot stolt över att i så många år definierat mig som just transvestit. Det är fullt möjligt att jag kan vara transsexuell men att problemet där är mina egna fördomar om att jag som riktig kvinna borde tända på män. Det enda jag känner mig hundraprocentigt säker på är att jag enbart attraheras av kvinnor, vilket skulle göra mig lesbisk om jag skulle komma fram till att jag är transsexuell. Lesbiska tjejer finns det en hel del av och vad säger att det är svårare att hitta kärleken till en kvinna som kvinna än om man är en blyg kille. Min uppfattning är att de flesta homosexuella har mycket lättare att få till en date än jag någonsin haft.