Arkiv för 2008

Rädsla och okunskap


måndag, december 29th, 2008

Ja så var det jul igen. Åren snurrar vidare i en ruskig fart. Min andra jul som helt öppen transperson. Många jag inte ens själv har en aning om vilka dom är, tycks veta vem jag är. Samtidigt är det väldigt få som jag känner som frågar något alls. Första året som öppen oroade jag mig därför en hel del för vilka av de jag kände som egentligen visste om min andra sida. Hur skulle jag kunna förklara och få bort fördomar när ingen vågar fråga mig något om det. Är det ett slags hänsynstagande och acceptans/oacceptans. Hur ska jag kunna veta?. Under mina snart två år som öppen transvestit har jag helt klart känt mig lite begränsad av det. Trots att jag var helt öppen tog det lång tid innan jag kände att jag kunde gå omkring ombytt även i min hemstad. Så på sätt och vis har jag varit helt öppen men ändå till viss del bunden av min egen rädsla för vad dom som känner mig ska tänka och tycka. När man sedan hamnar i situationen att man möter någon man inte vet om han/hon vet. Ska jag då själv ta upp det?, vilket inte är lätt. De kanske inte ens vet något. Kanske är somliga nyfikna men vågar inte fråga av hänsyn till mig. Kanske är andra totalt likgiltiga inför det och bryr sig inte. Andra har sin bestämda oftast felaktiga kunskap redan klar för sig, och gud nåde den som försöker rucka på det jag redan vet attityd. Det är just det här att det finns så otroligt många olika reaktioner på det jag gör. Vilket i sin tur gör att det blir mycket komplicerat att veta hur man ska handskas med den tystnad man faktiskt oftast möter. Den positiva erfarenhet jag ändå har av att folk i allmänhet ändå oftast är ganska positiva till oss transpersoner, hjälper inte när man ska berätta för alla nära och ytligt bekanta. Under det här året har jag visat mig för väldigt många. Jag måste inte heller försöka förklara för alla längre. Det är ett faktum att det är förbryllande för många att förstå. Inte minst det här med könsidentitet kontra vad man har för sexualitet. Det är lite tragiskt att så många fortfarande blandar ihop dessa begrepp som inte har det minsta med varandra att göra. Att få en stämpel på sig att vara någonting man inte är, kan nog vara den största rädslan man som heterosexuell och transvestit/transperson har. Att däremot kunna stå för att vara den typ av transperson vi är, tror jag däremot de flesta av oss stolta skulle kunna göra. Om vi inte hade den automatiska stämpeln av att vara någonting de flesta av oss inte är. Samtidigt som folk idag har kunskapen att det finns personer som är homosexuella och attraheras av samma kön. Så har folk ofantligt svårt att förstå att en person som byter visuellt könsuttryck för en stund, inte samtidigt måste ändra sexuell läggning också. Nyckeln för alla transpersoner som vill bli öppna ligger i förståelsen för detta. Ju mer vi syns desto mer lär sig folk, vare sig dom vill eller inte. Det är uppenbart så att folk generellt har svårare att acceptera en sexuell läggning som skiljer sig från normen, än de har att acceptera en läggning som inte har någon som helst sexuell karaktär. Självklart borde inte folk bry sig om vad andra gör i sängen, kärlek är kärlek. Men för att vi transpersoner ska få större acceptans måste folk förstå att det inte har med varandra att göra.

Anledningen till att jag kände mig manad att skriva lite idag var den frustration jag känner just nu. I de flesta fall har släkten visat sig mycket accepterande och jag är välkommen dit även som Lindali om jag känner för det. På juldagen var jag t ex hos min mosters familj på fika. I den familjen känner jag verkligen att jag kan komma i vilken gestalt jag vill. den här gången visste jag ändå att en drygt 80-årig kvinna skulle vara där. En dam som inte hade minsta aning om min andra sida. Så jag ringde upp och frågade min moster om hon trodde jag kunde komma som Lindali ändå. Hon svarade att hon inte trodde det skulle vara några problem. Vi kom båda överens om att hon skulle förbereda henne på det lite först bara. På det avslappnade viset gick det också hur bra som helst. Mycket beror på attityden hos folk om det känns enkelt eller som ett problem. En annan skäktgren vet förmodligen ingenting. det är den enda jag inte haft tillfälle att berätta för. En nära släkting på denna gren är den i släkten som brukar annordna släktbjudningar för att samla släkten. Hon är en eldsjäl som fortfarande orkar ta sig an detta vid sin aktningsvärda ålder. Paret som anordnar träffarna har alltid brytt sig om alla i släkten och jag tycker väldigt bra om dem. Däremot har jag aldrig varit så jätteförtjust i att åka på släktträffarna. Speciellt var det så när jag var yngre och fortfarande barn, när alla mina kusiner var vuxna. Fortfarande känner jag nog att jag inte har så mycket att komma med när alla andra har familj och många t om barn som börjar bli vuxna. I början av året var vi bjudna och jag kände att det kanske var dags att visa mitt andra jag även för denna släktgren. Jag såg ingen anledning till att det skulle behöva vara krångligare än när jag berättat för övriga släkten. Jag ringde därför upp damen ifråga och försökte få en möjlighet att berätta genom att säga. Angående bjudningen så skulle jag gärna vilja visa en liten annan sida av mig som ni inte känner till. Uppenbarligen visste hon vad det gällde och snäste snabbt av mitt trevande försök att förklara med

- Det vill jag inte att du gör.

Den fientliga inställningen innan hon ens fått något förklarat, fick ju inte direkt mitt självförtroende att berätta att öka. Jag fortsatte lite trevande med att -

-Då förstår jag att du har hört att jag är transvestit sa jag. Jag håller även föredrag om detta på skolor och övriga släkten vet om det, så jag tyckte det skulle vara roligt att även få visa mig för er.

-Nä det vill jag inte att du gör. det kommer ju många yngre barn å så.

Jag blev helt ställd. Barn, skämtade hon, det är ju dom om några som har en öppen och okonstlad attityd till allt. Det här sa på sätt och vis allt om hennes egna felaktiga fördomar om vad en transvestit är. Jag vågar inte ens tänka på den bild hon troligen fick upp av mig som någon slags clown eller nått. Det fanns liksom inget mer att säga. Jag hade visserligen gjort misstaget att inte åka direkt till dom först och visat bilder och förklarat. Kanske hade inställningen blivit en annan då. Nu kände jag att jag inte ens fick chansen. Hon hade sin uppfattning klar och den ville hon inte ändra på. Vad jag förstod var hon också den enda i den släktgrenen som visste och hon ville förhålla de övriga lyckligt ovetande om mitt andra jag. Det tragiska är att när jag började våga mig ut började en liten dröm om att kunna få åka på en av släktträffarna som tjej. Då till skillnad från nu trodde jag inte att det skulle vara möjligt eftersom jag aldrig skulle våga det. Nu skulle jag våga utan problem men får inte på grund av rädsla och okunskap. Till skillnad från andra släktträffar skulle jag ha något annorlunda att prata om. Jag skulle få visa upp en sida av mig som jag är stolt över och som jag tycker uträttar något viktigt.Hon sa att jag var välkommen som mitt vanliga jag. Det hon inte förstår är att Lindali är lika mycket jag. Alltså var jag inte välkommen och svarade tjurigt att jag inte trodde jag skulle komma då.

Idag kom samtalet om årets kalas på nyårsdagen. Eftersom jag troligen kommer vara hemma i år skulle jag nog kunna åka men svarade svävande att jag fick se hur jag gör. Jag har inte heller vågat ta upp det här med henne efter det där första samtalet. På annat håll fick jag ändå reda på att jag fortfarande inte var välkommen om jag kom ombytt. Det lustiga i sammanhanget är att jag färgade både ögonbryn å ögonfransar idag. det är något som de knappast kommer kunna undvika att se. Med andra ord skulle säkert en hel del frågor komma även om jag åkte som jag är. Alltså borde jag kanske då anta att jag inte är välkommen eftersom jag nu ser halvt sminkad ut, eller går gränsen vid manliga och kvinnliga kläder eller frisyr. Jag är jag oavsett vilket, men Lindali är inte välkommen och följdaktligen känner inte jag som person mig välkommen. Vad är det som är så farligt. Det patetiska i det hela är också hur religion verkar kunna spela in i saker och ting. Ju mer troende du är desto mindre öppen är du för saker som faller utanför normen. Den här damen är ganska troende och har säkert väldigt svårt med just den här biten. Saker ska bara vara på ett visst vis. En tjejkompis till mig skulle fira nyår med några kompisar som tillhör en frikyrka. Därför kunde hon inte bjuda med mig dit. För ett par år sedan ville en tjejkompis bjuda med mig på en midsommarfest hon och några andra jag förfestade med var bjudna på. Hon ringde upp killen som hade festen och förklarade att jag var transvestit. Killen hade fått spelet och sagt att det skulle inte de andra klara av så det gick inte. En färgad kille med muslimskt ursprung som var med på förfesten reagerade då med en berättigad fråga.

- Var han som färgad och invandrare välkommen om inte jag var det. Eller var drog de gränsen över vad de skulle klara av för grupper som skiljer sig mot normen?.

Det skulle verkligen vara roligt att veta var gränsen går nu. Skulle jag vara välkommen om jag kommer väldigt androgynt klädd. Går gränsen vid plagg som kjol eller klänning. Kan jag ha peruk. Om jag hade varit flintis? hade jag varit tvungen att gå utan peruk då också ? eller går gränsen vid långt hår manlig kvinnlig frisyr?. Det lustiga är att klär jag mig androgynt och kommer utan peruk, så skulle jag nog personligen känna mig mer som en clown, än hon förmodligen tror att jag blir när jag är ombytt. Med tanke på att jag färgat bryn och fransar och bara genom det fått ett mer androgynt utseende, skulle det helt klart vara roligare att kunna få byta om fullt ut. Det troliga är ändå att jag stannar hemma.


en riktigt trevlig helg


måndag, november 24th, 2008

Det är numera ganska långt mellan varven som jag skriver i min dagbok. Den här helgen var ändå så speciell att det känns kul att skriva lite igen. I fredags blev det en tur till Örebro för att fira diverse födelsedagar. Min kompis Solveig fyllde femtio år i lördags, och hade bjudit mig på den maskeradfest hon skulle ha dagen till ära. Det lilla dilemmat var bara att det här också råkar vara helgen då jag och en av mina kusiner själva också fyller år. Vi brukar fira tillsammans i vår hemstad med våra föräldrar. Som av en händelse råkar min kusin bo i Örebro och eftersom Solveig hade ganska fullt på sovplatser hos sig, passade det ju bra att jag sov över hos min kusin istället. Så vi bestämde att fira våra egna födelsedagar tillsammans på fredagen. Det som kändes extra kul var att jag kunde göra hela resan som Lindali. Då min kusin är en av de släktingar som verkligen tagit min transvestism naturligt, kändes det bra att kunna åka dit som Lindali utan att föranmäla det. När jag kom dit var det heller inga konstigheter. Vi gick ut på en tacosrestaurang och åt en bit god mat och hade riktigt trevligt. Efter det gick vi till bion och såg en ganska märklig men på något vis ändå underhållande film. På lördagens maskeradfest såg jag en möjlighet att få använda någon av mina balklänningar. För att det skulle bli lite extra maskerad bad jag Solveigs syster att sy ett band med texten ”Miss Universe”. Det blev riktigt bra och med den gamla tiaran jag fått en gång på transträffen i Båstad var outfiten fulländad. Det blev en fantastiskt lyckad fest och födelsedagsbarnet själv såg ut att trivas. Det var första gången jag var på en maskerad faktiskt. Jag har heller aldrig varit speciellt förtjust i att klä ut mig. Visserligen hade det ju varit tämligen enkelt att bara vara ombytt till Lindali. De flesta som inte förstår vad transvestism är skulle ju säga att jag var utklädd då. Själv känner jag mig inte utklädd som Lindali det är ju en del av mig själv. Däremot är det ju ytterst få tillfällen där det känns okej att ha en balklänning. I det här sammanhanget när jag visste att ingen annan skulle ha balklänning, kände jag mig utklädd. Speciellt med tiaran å banderollen, så det blev riktigt lyckat. Det var nog det närmaste Drag Queen jag någonsin har varit även om jag inte kan eller vill uppföra mig som dem. Tyvärr tog jag inga kort själv men förhoppningsvis hamnade jag på någon annans bilder.

När jag kom hem på söndagskvällen hade jag bjudit hem mina föräldrar och min kusins föräldrar. Även här kändes det helt naturligt att fortfarande kunna vara Lindali. Framförallt utan att behöva tala om det innan. Lite senare kom även min bästa kompis, som också tog det naturligt. Det är ingen tvekan om att det känns mest fantastiskt att kunna umgås med sina närmaste som mitt andra jag. Däremot känns det viktigare att folk verkligen säger Lindali och hon till mig, när jag är med andra bekanta. Med mina närmaste känns det tvärtom nästan konstigt om de säger Lindali eller hon till mig även om jag är ombytt. Så känns det säkerligen också för dom. Vanor är inte lätta att ändra på, även om min mor är väldigt duktig på att försöka anpassa sig till om jag är man eller kvinna för stunden.

Senaste frågan på sidan har kanske legat kvar lite för länge. Redan tidigt såg man att ni var ganska eniga om att det var som heterosexuell och transvestit, som det var svårast att ”komma ut”. Hela 76% av er läsare tyckte det. 22% tyckte det var svårast att ”komma ut” som transsexuell. 2% tyckte att det var svårast att ”komma ut” som transvestit och samtidigt vara homo eller bi-sexuell. Övriga alternativ fick inga röster. Själv kan jag väl bara hålla med. Anledningen till att jag själv tycker att man som heterosexuell och transvestit har det svårast att våga ”komma ut”, är att man kan ha väldigt mycket att förlora. Själv hade jag t ex extremt svårt att hitta kvinnan i mitt liv och största anledningen till att jag väntade med att komma ut som transvestit berodde på det. Jag var livrädd att få ett rykte om mig att vara någonting jag inte var. Jag ville däremot gärna kunna stå för att jag var transvestit. Tyvärr heter det stora hindret allmänhetens fördomar som inte kan skilja på könsidentitet och sexuell läggning. Idag som helt öppen transvestit kanske jag t om känner att jag numera snarare vill kalla mig transperson. Det känns dumt att dela in mig i ett fack. Jag är jag och vad jag vill definiera mig som imorgon eller om tio år vet jag inte. Jag är däremot stolt över att i så många år definierat mig som just transvestit. Det är fullt möjligt att jag kan vara transsexuell men att problemet där är mina egna fördomar om att jag som riktig kvinna borde tända på män. Det enda jag känner mig hundraprocentigt säker på är att jag enbart attraheras av kvinnor, vilket skulle göra mig lesbisk om jag skulle komma fram till att jag är transsexuell. Lesbiska tjejer finns det en hel del av och vad säger att det är svårare att hitta kärleken till en kvinna som kvinna än om man är en blyg kille. Min uppfattning är att de flesta homosexuella har mycket lättare att få till en date än jag någonsin haft.


Väntat resultat


söndag, oktober 12th, 2008

Det blev ett ganska väntat resultat på den senaste månadens fråga. Den löd ”Vem är du som besöker min sida?”. Jag tyckte nämligen att det verkade spännande att se vilka ni är. Förhoppningen med sidan är ju i första hand att dels få ut information till transpersoner för att våga sig ut, och dels för att informera allmänheten. Av den anledningen var jag lite besviken att endast 3% av er som svarade var ”vanliga nyfikna personer”. Å andra sidan kanske inte så underligt eftesom jag inte gör någon större reklam för sidan bland allmänheten. Transvestism eller transpersoner är det nog tyvärr inte så många ”vanliga Svenssons” som söker på utan att ha kommit i kontakt med det på något vis först. Lite mer väntat var det då att det var ”garderobstransorna” som var de flitigaste besökarna i jakt på information. Ni stod för 30% av besökarna under den här tiden. 20% var transor som gick ut men inte är öppna för sina nära och kära. 18% var transpersoner öppna enbart för sina nära och kära. 8% var helt öppna transpersoner. 8% av er var Transsexuella. 7% av er ansåg er vara transbeundrare och 6% var anhöriga till transpersoner. Roligt att se att lite anhöriga hittar hit för att få lite information. Ibland kan det kännas bra att höra/läsa någon annans ord.

I övrigt har det inte hänt något revolutionerande i mitt liv. Det roligaste var väl i sommras då jag var bjuden till min kusins 40 års kalas som Lindali. Det var en höjdare.


Intressant undersökning


lördag, september 6th, 2008

Som ni har sett har jag nu äntligen fått till funktionen med en fråga som man kan svara på när man besöker min sida. Det är roligt att se att en del av er har upptäckt och svarat på frågorna. Kanske kan de ge oss lite vägledning och svar på saker vi undrar. Svaren på min senaste fråga var helt klart lite förvånande. Frågan löd: Är det sant att transpersoner är ointresserade av sport?. Av egna erfarenheter efter diskussioner med andra transpersoner, har jag fått uppfattningen att sportintresset bland transpersoner är minimalt. Jag hade därför väntat mig mig över att över 50% av svaren skulle vara: Jag är transperson och totalt ointresserad av sport. Istället var det hela 46% som svarade att de var transpersoner och lite intresserade. Endast 17% svarade att de var transpersoner och totalt ointresserade av sport. Till min stora glädje svarade så mycket som 33% att de var transpersoner och sportfantaster. Det verkar inte representativt bland de personer jag pratat med, men uppenbarligen kanske jag har haft fördomar här om transpersoner som lika ointresserade av sport som kvinnor generellt är.

Hoppas naturligtvis att ni fortsätter svara på mina frågor, ju fler som svarar ju sannare resultat.

Tänk också på att ni numera också kan lämna en kommentar till olika inlägg jag skrivit.


En runda på stan.


lördag, maj 17th, 2008

Det fina vårvädret lockade mig att göra något som fortfarande fick mig att känna mig lite obekväm. Jag fick lust att gå ut som Lindali i min egen stad och njuta av solen och uträtta lite ärenden.  Första anhalten var banken för att ta ut lite pengar och därefter åkte jag vidare till biltvätten. Jag konstaterade att det inte var någon kö till tvätten och gick in på macken för att köpa en tvätt. Där var det däremot en ganska lång kö, men ingen jag kände. När jag hade stått där en liten stund hör jag plötsligt bakom mig. -Nämen hej, jag höll på att inte känna igen dig först. Jag vände mig om och fick se en av mina kusiner. Det var hans föräldrar jag hade visat mig för tidigare i år. Han hade ju visserligen fått reda på att jag hade en hemsida redan i december, men jag hade inte pratat med honom efter att han fick reda på min andra sida.  Det blev min tur i kön och min kusin sade åt mig att vänta utanför på honom för att prata mer.  När han kom ut menade han på att det var coolt och var väldigt positiv. Det kändes skönt att få visa sig för ytterligare en nära släkting och än en gång inse att det största hjärnspöket suttit hos mig själv.

När jag hade tvättat bilen fick jag lust att göra något annat och beslutade mig för att åka hem till min moster och hennes man. De har visat sig vara så okomplicerade och positiva till min andra sida att det verkligen kändes helt okej att bara åka dit som Lindali. När jag kom fram satt de i trädgården och gottade sig i värmen. Där satt jag kvar och fikade och pratade i ett par timmar. Kändes skönt att bara kunna vara bland sina nära och kära.


Thailändskt nyårsfirande


lördag, april 12th, 2008

Kvällens begivenhet var en thailändsk fest där det nya thailändska året 2551 skulle firas in. Arrangör var den trevliga kvinnan som äger stadens thairestaurang där jag är stamkund. Hon ville att jag skulle komma dit som Lindali. Jag hade gjort mitt bästa för att få med mig någon kompis och inte behöva gå dit ensam. Det var trots allt i min egen stad och jag visste inte alls vilka som skulle gå dit. Jag var därför lite nervös att gå dit och bli sittande för mig själv. När jag kom dit fick jag en kram av värdinnan som visade mig till ett bord där hon tyckte att jag kunde sitta. Vid bordet satt några thailändare och en svensk man. Jag kände ingen av dem men hängde min handväska på stolen och gick för att ta för mig av buffén. När jag kom tillbaka talade de om för mig att bordet var bokat så jag fick slå mig ner själv på ett bord en bit bort. Där blev jag sedan sittande på ett bord för mig själv innan några trevliga thailändare på bordet intill uppmärksammade mig och tyckte att jag skulle sätta mig vid deras bord. En svensk kille som var gift med en av thailändskorna fanns också vid bordet. Det blev starten på en trevlig kväll där thailändskorna gjorde sitt bästa för att få med mig upp på dansgolvet. Mina högklackade skor gjorde mig till en jätte bredvid dem men jag fick ändå mycket beröm för mitt utseende. De verkade minst sagt imponerade och öppna för transpersoner som mig. På dansgolvet dök plötsligt en trevlig tjej upp och frågade om det var jag som var Lindali. Jag var lite förvånad att hon visste vem jag var eftersom jag inte kände igen henne. Hon och killen hon hade med sig var mycket trevliga och vi pratade och dansade en stund. Senare på kvällen upptäckte jag att pizzabagarna från min favorit pizzeria hade dykt upp. Vid baren mötte jag en av dem och kunde inte motstå att avslöja mig. Jag frågade om han kände igen mig, vilket han inte gjorde. Jag gav honom då ett antal ledtrådar bl. a. att jag var stamkund och vilken favorit pizza jag hade. Det tog ändå några minuter innan det gick upp ett ljus för honom. Hans reaktion var inte annorlunda än de flesta avenskar jag berättat det för. Kompisarna till honom satt vid ett bord längre bort och han gav mig en kaffekopp att ge till en av dem. Killen jag skulle ge koppen till kom plötsligt emot oss. Jag gav honom koppen och sa:

- känner du igen mig? Det gjorde han inte men när jag sa att jag brukade beställa pizza hos dem, tyckte han jag skulle komma över på en fika dagen därpå. Han hade med stor sannolikhet fortfarande inte förstått vem jag var eller att jag inte var någon äkta tjej. Det var sedan dags att åter ta sig hem efter en lyckad festkväll i min egen stad. Av 200 personer på festen var det ändå väldigt få jag kände till.


tjejfest


fredag, april 11th, 2008

I fredags ringde en av mina bästa tjejkompisar och frågade om jag ville hänga med på tjejfest. Det var hos en kompis till henne som fyllde år. Det lät naturligtvis trevligt så jag var inte sen att svara ja. Jag köpte med mig en chokladask och åkte iväg för att hämta upp min kompis Sara. Vi var de första gästerna på plats och en trevlig kväll tog sin början.  Det kändes roligt att bli accepterad som en i tjejgänget även om ett och annat honom och han dök upp emellanåt. Lustigt vad vi västerländska människor har svårt att ställa om. Att använda hon och han är jätteviktigt och vetskapen om ett kön har uppenbarligen större betydelse än synintrycket av ett kön. Synintrycket av ett kön har dock större betydelse om vetskapen inte finns. Det här är iaktagelser jag gjort genom åren och inget jag lägger någon större vikt vid men det är intressant hur det fungerar. Även om man har aldrig så accepterande vänner så är det extremt svårt även för dem att byta pronomen eller kanske speciellt för dem eftersom de känner mina båda sidor.

Kvällen fortsatte med lite singstar tävling och det visade sig då inte vara min specialitet men kul var det.


En helg som fotomodell


måndag, februari 18th, 2008

För inte så längesedan lärde jag känna ett trevligt par i Skogaholm. Vi hade gemensamma bekanta från vilka jag hört deras namn nämnas. Jag blev lite nyfiken på dem eftersom de verkade ha stora erfarenheter innom smink och fotografering. I höstas föreslog jag för en gemensam bekant, att vi skulle åka dit och hälsa på. Snart satt vi i bilen på väg djupt in i skogen till Skogaholms Herrgård. På den korta tid jag var där lärde jag känna Jajja och Eva två mycket sympatiska människor. Jag förstod snart att Jajja och Eva hade stor erfarenhet i sina yrken och jag blev därför nyfiken på att anlita dom för att få riktigt bra bilder på mitt kvinnliga jag. När jag började våga mig ut som transa och insåg att jag kunde göra det på ett trovärdigt vis, fick jag för mig att någon fotograf skulle tycka att det vore extra intressant. Det vill säga att fotografera en transa som mig och med kamerans hjälp verkligen försöka få fram dom kvinnliga bitarna. Försöka få fram en bild där ingen kunde ana att det egentligen är en man på bilden. Jag började inse att det fanns en del fotografer som tyckte det var intressant att fotografera transor, men de flesta verkade mest intresserade av det konstnärliga i bilderna (alltså att det tydligt skulle synas att personen var en transa). Det kändes lite tråkigt att när man äntligen visste att man var bra på någonting så var det inte intressant. Så att ha goda förutsättningar för att bli trovärdig som det andra könet behöver inte enbart vara positivt i alla lägen.

Det unika med Jajja och Eva är kombinationen av en duktig maskör och en proffesionell fotograf på samma ställe. Evas erfarenhet som maskör på SVT och bakom teaterscenen är naturligtvis guld värd för en transvestit. Jajjas kunskap och erfarenhet som fotograf är kryddan på moset för att kunna få fram det jag vill få ut av en fotografering.

Den gångna helgen var det så dags att få agera supermodell för en helg. På fredagsförmiddagen ställde jag in min GPS på skogaholm och åkte iväg. Jag började som tur var ana oråd när GPSen ville att jag skulle svänga rakt ut i skogen på massa småvägar och ställde därför om den på Hallsberg. Därifrån sammanstämde sedan GPSen med den vägbeskrivning jag fått. Förmodligen hade jag fått åkt i en evighet på en dålig grusväg om jag litat helt på GPSen. Lite försenad kom jag så fram och fick hjälp med mitt bagage som bestod av halva garderoben av finkläder, 12 peruker och samtliga skor.

Vi började lite lätt med en provsminkning och provfotografering. Jag blev något överraskad när Eva valde en peruk som jag endast använt vid ett fåtal tillfällen. Peruken blev som en helt annan i Evas händer och jag var förvånad över hur bra den såg ut på mig när hon var klar. Hon tipsade också om hur jag med skuggornas hjälp kunde få mitt ansikte att se ännu mer feminint ut. Vid provfotograferingen blev jag varse hur viktigt det är med rätt ljusinställningar för att få önskat resultat på bilderna. Vi diskuterade också lite mer om vad jag ville få ut av fotograferingen och om jag hade några särskilda önskemål. Tidigare hade jag nämnt att det skulle vara roligt att bli uppstylad som brud i någon snygg brudklänning. Eva hade därför lyckats få tag i en fin brudklänning som visade passa mig perfekt.

På lördagen blev det hårt jobb hela dagen för oss alla. Jag hade ju visserligen förmånen att få bli den ompysslade men det blev mycket kläd och perukbyten. När jag kom upp i sminkrummet på morgonen hade Eva fixat ihop en fin brudfrisyr av en peruk som jag nog aldrig använt tidigare. Hon plockade dessutom fram en kort peruk som jag knappt en kom ihåg att jag hade. Av den trollade hon fram en fyllig lockig frisyr som visade sig funka alldeles utmärkt på bild. Själva poserandet framför kameran var otroligt roligt men också lite ansträngande för benen (stå still i högklackat är jobbigare än att gå). Så småningom var det dags för brudfotografierna. En dröm som jag tror att många transor har. Nu menar jag alltså inte att gifta sig som brud utan att få klä sig som en vacker brud och föreviga det på bild. En brud i brudklänning är bland det vackraste som finns. Det är därför kanske det mest kvinnliga man kan göra. Även om jag skulle hitta kvinnan i mitt liv känns det inte som att jag måste gifta mig. Om det däremot skulle bli tal om det vet jag inte om jag skulle vilja stå där som den svartklädda pingvinen. Jag skulle nog helt klart vilja se ut som jag gjorde framför kameran den här lördagen i Skogaholm. Varför ska rätten att vara vacker på ett bröllop enbart finnas hos kvinnan. Vem vet kanske går det att hitta en kvinna som skulle acceptera att gifta sig klädda som två brudar istället för en. Chansen är nog ganska liten men giftermålet i sig är nog mer vackert än ett måste för mig. Det var i alla fall en fantastisk upplevelse att verkligen få stå framför kameran som en vacker brud.

Det blev inte mycket av mina egna kläder jag fotades i men det blev fantastiskt bra bilder som jag kommer lägga ut här på hemsidan när jag får dem.

Trots huvudvärk var det med ett stort leende på läpparna jag åkte hem på söndagseftermiddagen. Helgen innan hade jag fått reda på att min farbrors familj hade fått kännedom om min andra sida. Jag hade därför åkt dit och berättat samt visat bilder. Min farbrors familj var en av de få i släkten jag hade kvar att berätta för. Det gick som oftast väldigt bra och jag förstod att jag även skulle vara välkommen dit som Lindali någon gång. På hemvägen bestämde jag mig för att åka dit och visa mig eftersom jag ändå skulle till mina föräldrar i samhället där de bor.


Helt öppen som transvestit 2007


torsdag, januari 3rd, 2008

De som följer min sida (vilket jag vet är många), har säkert varit besvikna över att jag knappast skrivit något i dagboken under hela 2007. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det.

År 2007 blev på många vis en milstolpe i mitt liv som transvestit. På ungefär samma vis som år 2001 då jag första gången vågade mig utanför dörren. Det gångna året innebar nämligen att jag blev helt öppen som transvestit, vilket känns lika revolutionerande som när jag vågade mig ut ombytt för första gången. Hur det gick till och hur folk reagerade kommer ni så småningom att kunna läsa om på ett eller annat vis. Tills vidare får ni hålla till godo med mina nya uppdateringar. Ska nämligen försöka bättra mig med att uppdatera hemsidan nu.
Min öppenhet i staden där jag bor har också inneburit att jag inte nödvändigtvis måste identifiera mig som transvestit. Jag har gjort det under väldigt många år eftersom det är den grupp av transpersoner/könsöverskridare som jag tyckt att jag kunnat identifiera mig bäst med. Det finns ett väldigt brett spektra över vad som kan kallas transvestit likväl som det finns i andra könsöverskridande grupper. När jag håller föredrag om mitt liv brukar jag berätta om flera olika könsöverskridande grupper. I det sammanhanget tycker jag fortfarande att det är viktigt, för att allmänheten ska kunna förstå att vi alla är väldigt olika. Som människa förändras man däremot hela tiden och därför kanske jag snarare borde kalla mig för transperson eller könsöverskridare. Jag har nämligen kommit fram till att jag är jag och jag är unik som person. Precis som alla ni som läser det här. Det finns ju faktiskt ingen som är den andra lik. det viktiga är att komma fram till vad man själv vill få ut av sitt liv och vad som får en att må bra.