Arkiv för januari, 2007

Intressant hemresa


söndag, januari 28th, 2007

Mia och Sanna låg fortfarande och snarkade när jag tassade upp för att sminka mig inför resan hem. Jag hade inga andra kläder med mig så det kändes lite ofräscht att ta på sig klänningen jag dansade i kvällen innan. Däremot hade jag fått med mig alla sminkattiraljer som tur var. Tåget stod på spåret en halvtimma före avgång och jag gick in och satte mig i en vagn. Platsen jag satt mig på visade sig snart vara bokad men mannen och kvinnan som skulle sitta där tyckte att jag kunde sitta kvar. Jag försökte få igång en konversation med kvinnan men när hon på min röst förstod vad jag var blev hon väldigt reserverad. Det är i och för sig fullt möjligt att hon tillhör den kategori av människor som helst inte alls pratar med folk dom inte känner på tåg, men det kändes som att det var för insikten om att jag var en kille i tjejkläder. Jag brydde mig inte så mycket om det utan ägnade mig åt dagens tidning och medföljande korsord. När tåget var framme satte jag mig i bilen för den sista biten hem. Helt plötsligt blev jag väldigt sugen på att åka hem till mina föräldrar och gå in ombytt. Jag ringde upp dem på mobilen men de var inte överförtjusta över idén eftersom de dels är så rädda själva för vad folk ska tänka och tycka om jag blir helt öppen, men framförallt handlar det ju också om ren omtanke. Det blev till slut så att jag ändå åkte in i det lilla samhället ombytt för första gången. Min ömma moder hade lovat att komma ut med lite middagsmat till mig, vilket hon också gjorde. Chansen att någon skulle se mig i bilen framför hyreshuset var nog ändå nästan lika stor som om jag bara parkerat och gått in. Det känns skönt att ha omtänksamma föräldrar men samtidigt känns det lite trist att man fortfarande är så begränsad när man inte är helt öppen med sin transvestism. Just att kunna gå in hos vem som helst som man känner oavsett hur man är klädd eller ser ut. Jag undrar om jag kommer komma till det stadiet att jag blir helt öppen. När det gäller sådana här saker känner jag att jag vill det men samtidigt känns det inte alls nödvändigt heller. Egentligen borde jag bara skita i vad folk säger och tycker men samtidigt är det så stor risk att felaktiga rykten som inte alls stämmer sprider sig. Jag är stolt över att vara transvestit och kan stå för det men den stora okunskapen i samhället om oss transvestiter och andra transpersoner gör att det är oundvikligt med den typ av rykten jag inte vill ha. Det finns verkligen en mission för mig att fylla med mina föredrag.


transträff på Gretas


lördag, januari 27th, 2007

Dags igen för den årliga transträffen på Gretas i Göteborg. Det är nu tredje året i rad som transvestiter med respektive och kompisar invaderar stället i slutet av januari. Det misslyckade försöket att få naglarna fixade dagen innan, gjorde att jag ville göra ett nytt försök. Den här gången fick det däremot bli på Nordstan i Göteborg. Jag letade runt lite och fick till slut en tid på ett ställe där alternativet att förlänga naglarna inte fanns. Eftersom jag ju ändå har långa egna naglar nöjde jag mig med att få dom lite mer feminint rundade och lackade. Den mycket trevliga tjejen som hjälpte mig rådde mig till att inte göra fransk manikyr när jag rundade naglarna, för att det inte blir snyggt, något jag tidigare hört från andra håll. Efter viss tvekan blev det till slut ett rött lack med silverränder över en nagel på vardera handen. För första gången fick jag riktigt snyggt rundade naglar och med ny klänning kände jag mig riktigt fin och stylad inför kvällen. Det är ganska fantastiskt vad lite smink och snygga kläder kan göra för ens självförtroende. En kvart före utsatt tid var jag på plats på Gretas, några välbekanta ansikten hade kommit dit redan före mig. Det dröjde sedan inte länge innan stället var fyllt av ett 50-tal transvestiter med respektive eller kompisar. En av dom stora sakerna med transträffar är ju att återse många av dem som man kanske bara ser en gång om året på någon av träffarna. Så även om det är allt annat än den ”vanliga” miljö jag söker i mitt transande så har jag fortfarande oftast väldigt trevligt på dem. Det är också roligt att från gång till gång se hur nya ansikten vågar sig ut. Även om jag fortfarande oftast tillhör de yngre så är jag numera ytterst sällan yngst. Tidigt på kvällen träffade jag en mycket trevlig ff tjej. Hon hade blivit ditbjuden av en kompis som i sin tur kände lite transvestiter. Vi hamnade vid samma bord och hon var oerhört lättsam och trevlig att prata med. Förutom det hann jag också med att röra på mig lite på dansgolvet innan kvällen var över. Det var skönt att slippa ta natt tåget hem, så jag tog fasta på erbjudandet att sova över hos Mia och Sanna. Tur att man skaffat så mycket kontakter och lärt känna så mycket människor under de här åren att man får möjligheten att kunna sova över hos vänner. Utan den möjligheten hade jag aldrig haft råd att åka runt så mycket som jag har gjort och jag är verkligen oerhört tacksam över den gästfrihet alla visar.


På promenad i min egen stad


fredag, januari 26th, 2007

Under veckan hade jag blivit alltmer sugen på att fixa till naglarna igen på samma vis som jag gjorde i början på året. Långa naglar har jag ju haft ändå sedan jag först vågade mig ut ombytt men jag har ofta tänkt at det skulle vara roligt att få dem kanske både förlängda och formade på ett mer kvinnligt vis. Långa naglar är en sak men att som kille lacka dem eller runda dem känns lite tabu. Vissa färger känns mer förbjudna än andra. Fransk manikyr förstärker ju egentligen bara färgerna som redan finns på nageln men är ändå något som syns och som uppfattas som väldigt kvinnligt. Det var också därför jag kunde med att gå med det även som kille i början på året. Det dröjde däremot bara en vecka innan det började falla bort färg och det såg därför inte bra ut längre. Jag valde därför att ta bort det. Nu några veckor senare hade de växt lite och jag hade nu bestämt mig för att gå bort till den ganska nyöppnade salongen för att fixa naglar som öppnats i den lilla staden där jag bor. Problemet var att jag inte riktigt visste vad jag ville göra med naglarna och att jag aldrig förut gått ombytt mer än nödvändigt i min egen stad. Risken att stöta på folk man känner är naturligtvis betydligt större och spänningen i detta faktum gör att jag blir betydligt mer nervös än jag annars är. Det gör i sin tur att man mycket lättare blir genomskådad som transvestit, men chansen att bli igenkänd är fortfarande minimal. På något vis kändes det ändå ganska okej att gå fram. Som vanligt hade jag försökt tänka mig in i vad som kunde hända och en av de sakerna var att någon jag känner skulle komma in när jag pratar med ägarinnan till salongen och att vederbörande då skulle känna igen mig på rösten. Jag behövde dessvärre inte oroa mig för detta, istället vågade jag mig inte in alls eftersom en person jag känner till väl och som även vet vem jag är satt därinne. Ge upp direkt kände jag ändå inte för när jag hade kommit så långt. Det blev därför en lång promenad på smågatorna i staden innan jag återkom till skyltfönstret. När jag kollade in igen såg jag till min förtvivlan att samma tjej fortfarande satt kvar. Hur skulle jag göra nu? Jag ville verkligen inte ge upp riktigt än, utan försökte stå och se ut som jag väntade på någon bil. Efter ungefär 5 minuter gav jag ändå upp och började promenera tillbaka. Egentligen var ju det här en bagatellsak i likhet med allt annat jag gjort men det faktum att det är på hemmaplan och risken att möta massa människor jag känner som mitt manliga jag, gör att det ändå känns som ett stort steg mot att bli helt öppen. Det är faktiskt inte alls att bli helt öppen som lockar, utan egentligen bara att kunna gå som jag vill, när jag vill. Fortfarande har jag en hel del begränsningar tack vara att jag inte är helt öppen och därför bryr mig så mycket om vad andra människor ska tänka och tycka. Öppenheten innebär helt klart en större frihet att välja i alla lägen


Berättar för min kusin i Örebro


måndag, januari 22nd, 2007

Jag har länge funderat på att avslöja mig för min kusin i Örebro. Hon är en kvinna på strax över 40 år som jag alltid tyckt väldigt bra om och som jag känner står mig närmast av mina kusiner. Det är på sätt och vis också en av anledningarna till att jag inte har vågat berätta något för henne tidigare. När man berättar för sina nära och kära finns alltid en rädsla att förlora deras vänskap och respekt. Egentligen borde man ju istället tänka att om de inte kan acceptera en sådan här sak bara för att det bryter mot samhällets normer om hur saker ska vara, då är de kanske ändå inga vänner värda att ha. Det var med viss nervositet jag började den nästan 3 km långa promenaden från kompisens lägenhet (där jag bodde) till min kusin. För första gången den här vintern var det bitande kallt, men istället för att tänka på kylan var jag koncentrerad på vad som kunde vara värsta scenariot med att berätta. Det jag kom fram till var väl att jag kunde förlora den fina kontakt jag har med henne samt att hon omedelbart skulle ringa sina föräldrar och tala om det. På något vis var jag ändå ganska övertygad om att det skulle gå lika bra som det brukar göra. När jag var framme, hann vi börja fika lite innan jag vågade mig på att avslöja sanningen. Reaktionen var väldigt samlad och accepterande kändes det som. Kanske kommer jag nu även våga berätta för hennes föräldrar, och vem vet kanske kommer jag kunna fira midsommar som Lindali hos dem i år.