Hur som helst började jag dagen med att fixa till mig och åka hem till mina föräldrar för att äta. Tidigt på eftermiddagen var det ankrace i ån och uppträde på torget. Jag åkte därför tillbaka in till staden och gick en lång runda i solskenet för att kika på det som skedde. Det var gott om glada människor i staden och jag hälsade på ett par arbetskamrater. En rätt skön känsla att bara kunna vara och uppföra sig som vanligt utan att vara hemlig som jag ju var för bara några år sedan. Tyvärr hittade jag ingen att fika med utan fick sätta mig tillrätta själv och titta på folk istället. Jag kom på att jag behövde lite mat till kvällen och gled in på Konsum för tredje gången på mindre än en vecka. I kassan satt ett av syskonen jag känner där. Alltid lika kul att få visa sitt andra jag för folk man känner till. Sedan gick jag hem och lämnade av mina inköp och tog med mig kameran ut för att fotografera lite.

Jag började med en liten promenad till min moster. De satt i trädgården och fikade så det blev en stunds trevligt fikande innan jag fortsatte in mot centrum igen. Nu var det sent på eftermiddagen så cruisingen hade börjat ta fart och det hade kommit ut mycket folk längs vägarna. Jag gick vidare mot det fina fiket vid ån. I det fina ljuset som var tänkte jag att det kunde bli fina bilder vid de små fallen i ån. Jag återvände in mot staden och fotograferade bilarna och folket längs vägarna. Längs vägen mötte jag en annan tjej från samhället där jag är uppväxt. Det är väl knappt så vi hälsar i vanliga fall men nu hälsade vi. Så man kan väl anta att hon hade sett mig på hemsidan.

Jag gick hem igen innan det började skymma. Det lät som det var en ganska lugn kväll utanför. En riktigt trevlig dag helt enkelt.

På tisdagen kom jag iväg lite senare än vad jag hade räknat med. Att packa är verkligen inte min starka sida. det tar alltid mycket längre tid än vad jag räknar med. Någon större packning var det ändå inte tal om den här gången. När jag förr om åren varit i Båstad packade jag ner en hel resväska sprängfylld med kläder, nu räckte det med ett ombyte. Däremot visste jag ju ingenting om vad för typ av kläder jag skulle få visa. Jag tog därför med mig nästan alla skor jag har för att vara på den säkra sidan. Innan jag åkte iväg gick jag in på konsum för att köpa lite färdkost. I kassan satt en tjej som växt upp i samma samhälle som jag. Hon kände inte igen mig förrän jag frågade om hon gjorde det.

Efter drygt tre timmar i bilen närmade jag mig så äntligen Båstad. Det var bestämt att jag skulle åka direkt till affären ”Hippus”, för att prova ut kläder till modevisningen. Det enda jag hade hört var att det var en butik som vände sig till ungdomar. Jag var dessutom den siste att prova ut kläder för dem. Jag var lite orolig för att det inte skulle vara min typ av butik och att jag skulle få ta det som blivit över när de andra valt ut det bästa.

Jag gick in i butiken och möttes av två glada och trevliga tjejer. Det visade sig att det var en butik helt i min smak och att det jag tyckte verkade snyggast i butiken fortfarande inte var taget av någon annan modell. Varje modell skulle ha tre ombyten. Efter ett par timmar gick jag nöjd ut från butiken och letade upp mina vänner och klubben där showen skulle vara och där jag skulle bo. Vi tränade lite på att gå på catwalken under ledning av en drag queen med full kontroll. Det hela kändes ändå lite ostrukturerat med tanke på att showen skulle vara redan dagen därpå. På kvällen åkte vi iväg ett gäng för att äta på en restaurang. Det märktes att jag inte hade varit på Båstadsträffarna på ett par år för det var gott om transor jag inte kände igen.

På onsdagsmorgonen bestämde vi att tennis filmningen skulle bli klockan två. Klockan fem skulle vi samlas inför modeshowen som skulle börja klockan sju. Filmningen skulle bara ta en kvart så man skulle väl inte hinna bli så svettig tänkte jag. Det visade sig bli nästan en hel timmes tennis i solgasset, men det var riktigt roligt. Michaela som jag spelade med hade dessutom höjt sin kapacitet en hel del sedan sist. Det blev nog en hel del bra bollar som de kan använda till dokumentären om de vill. Tanken var vad jag kunde förstå att det skulle användas en sekvens från tennisen i vinjetten till dokumentären.

Jag blev både hungrig och svettig av tennisen så på vägen till klubben köpte jag äkta modellmat i form av hamburgare och strips. Sedan blev det en härlig dusch och lite jäktande för att hinna sminka om mig. När jag kom ner till catwalken hade det hänt en hel del. Stolar till publiken var framtagna och en röd matta hade rullats ut på själva catwalken. Vägen vi skulle gå hade också ändrats från dagen innan. Vi var nog alla lite osäkra på hur vi skulle gå, men kom fram till att det viktiga var att kolla på personen framför och börja gå när hon gjorde det.

Vi fyra som gick för ”Hippus” hade turen att få gå in sist av affärerna. Det var nervöst men också lite häftigt. Ungefär 200 personer satt i publiken och applåderade när vi kom in. Ingen råkade ut för några större missöden och det kändes som visningen blev en succé.

På torsdagsmorgonen åkte jag tillbaka till ”hippus” för att handla lite. Modellerna fick nämligen bra rabatt i respektive butiker. Det verkade också som de var nöjda med visningen. Förhoppningsvis hamnade jag på några bilder så man kan se hur det såg ut.

I den senaste frågan ville jag därför undersöka om de flesta transpersoner tänker som jag, eller om man kanske istället tycker det skulle vara idealiskt att träffa en transperson åt motsatt håll. Länge var det mycket jämt mellan dessa alternativ. Ett tag dominerade min tro på att vi MTF enbart kunde tänka oss en relation med en väldigt feminin kvinna. Slutligen blev det ändå en ganska stor majoritet av er som ansåg att en relation med en transperson av motsatt kön vore idealiskt. Hela 53% av er som röstade tyckte det medans 32 % hade samma känsla som jag.

Det var också intressant att se vad ni andra, som inte är transpersoner tänkte om en relation med en transperson. Tyvärr var det väldigt få som svarade och för att få ut något av frågan borde jag kanske även haft alternativen, hur många som inte skulle kunna tänka sig en relation med en transa. Det var alla fall 4 ”vanliga” män som svarade att de kunde tänka sig det. Upptäckte en brist i detta också, eftersom det inte framkommer om dessa män som varit inne med det menade en MTF eller FTM trans. 2 ”vanliga” kvinnor ansåg också att det skulle fungera.

Anledningen till att jag kände mig manad att skriva lite idag var den frustration jag känner just nu. I de flesta fall har släkten visat sig mycket accepterande och jag är välkommen dit även som Lindali om jag känner för det. På juldagen var jag t ex hos min mosters familj på fika. I den familjen känner jag verkligen att jag kan komma i vilken gestalt jag vill. den här gången visste jag ändå att en drygt 80-årig kvinna skulle vara där. En dam som inte hade minsta aning om min andra sida. Så jag ringde upp och frågade min moster om hon trodde jag kunde komma som Lindali ändå. Hon svarade att hon inte trodde det skulle vara några problem. Vi kom båda överens om att hon skulle förbereda henne på det lite först bara. På det avslappnade viset gick det också hur bra som helst. Mycket beror på attityden hos folk om det känns enkelt eller som ett problem. En annan skäktgren vet förmodligen ingenting. det är den enda jag inte haft tillfälle att berätta för. En nära släkting på denna gren är den i släkten som brukar annordna släktbjudningar för att samla släkten. Hon är en eldsjäl som fortfarande orkar ta sig an detta vid sin aktningsvärda ålder. Paret som anordnar träffarna har alltid brytt sig om alla i släkten och jag tycker väldigt bra om dem. Däremot har jag aldrig varit så jätteförtjust i att åka på släktträffarna. Speciellt var det så när jag var yngre och fortfarande barn, när alla mina kusiner var vuxna. Fortfarande känner jag nog att jag inte har så mycket att komma med när alla andra har familj och många t om barn som börjar bli vuxna. I början av året var vi bjudna och jag kände att det kanske var dags att visa mitt andra jag även för denna släktgren. Jag såg ingen anledning till att det skulle behöva vara krångligare än när jag berättat för övriga släkten. Jag ringde därför upp damen ifråga och försökte få en möjlighet att berätta genom att säga. Angående bjudningen så skulle jag gärna vilja visa en liten annan sida av mig som ni inte känner till. Uppenbarligen visste hon vad det gällde och snäste snabbt av mitt trevande försök att förklara med

- Det vill jag inte att du gör.

Den fientliga inställningen innan hon ens fått något förklarat, fick ju inte direkt mitt självförtroende att berätta att öka. Jag fortsatte lite trevande med att -

-Då förstår jag att du har hört att jag är transvestit sa jag. Jag håller även föredrag om detta på skolor och övriga släkten vet om det, så jag tyckte det skulle vara roligt att även få visa mig för er.

-Nä det vill jag inte att du gör. det kommer ju många yngre barn å så.

Jag blev helt ställd. Barn, skämtade hon, det är ju dom om några som har en öppen och okonstlad attityd till allt. Det här sa på sätt och vis allt om hennes egna felaktiga fördomar om vad en transvestit är. Jag vågar inte ens tänka på den bild hon troligen fick upp av mig som någon slags clown eller nått. Det fanns liksom inget mer att säga. Jag hade visserligen gjort misstaget att inte åka direkt till dom först och visat bilder och förklarat. Kanske hade inställningen blivit en annan då. Nu kände jag att jag inte ens fick chansen. Hon hade sin uppfattning klar och den ville hon inte ändra på. Vad jag förstod var hon också den enda i den släktgrenen som visste och hon ville förhålla de övriga lyckligt ovetande om mitt andra jag. Det tragiska är att när jag började våga mig ut började en liten dröm om att kunna få åka på en av släktträffarna som tjej. Då till skillnad från nu trodde jag inte att det skulle vara möjligt eftersom jag aldrig skulle våga det. Nu skulle jag våga utan problem men får inte på grund av rädsla och okunskap. Till skillnad från andra släktträffar skulle jag ha något annorlunda att prata om. Jag skulle få visa upp en sida av mig som jag är stolt över och som jag tycker uträttar något viktigt.Hon sa att jag var välkommen som mitt vanliga jag. Det hon inte förstår är att Lindali är lika mycket jag. Alltså var jag inte välkommen och svarade tjurigt att jag inte trodde jag skulle komma då.

Idag kom samtalet om årets kalas på nyårsdagen. Eftersom jag troligen kommer vara hemma i år skulle jag nog kunna åka men svarade svävande att jag fick se hur jag gör. Jag har inte heller vågat ta upp det här med henne efter det där första samtalet. På annat håll fick jag ändå reda på att jag fortfarande inte var välkommen om jag kom ombytt. Det lustiga i sammanhanget är att jag färgade både ögonbryn å ögonfransar idag. det är något som de knappast kommer kunna undvika att se. Med andra ord skulle säkert en hel del frågor komma även om jag åkte som jag är. Alltså borde jag kanske då anta att jag inte är välkommen eftersom jag nu ser halvt sminkad ut, eller går gränsen vid manliga och kvinnliga kläder eller frisyr. Jag är jag oavsett vilket, men Lindali är inte välkommen och följdaktligen känner inte jag som person mig välkommen. Vad är det som är så farligt. Det patetiska i det hela är också hur religion verkar kunna spela in i saker och ting. Ju mer troende du är desto mindre öppen är du för saker som faller utanför normen. Den här damen är ganska troende och har säkert väldigt svårt med just den här biten. Saker ska bara vara på ett visst vis. En tjejkompis till mig skulle fira nyår med några kompisar som tillhör en frikyrka. Därför kunde hon inte bjuda med mig dit. För ett par år sedan ville en tjejkompis bjuda med mig på en midsommarfest hon och några andra jag förfestade med var bjudna på. Hon ringde upp killen som hade festen och förklarade att jag var transvestit. Killen hade fått spelet och sagt att det skulle inte de andra klara av så det gick inte. En färgad kille med muslimskt ursprung som var med på förfesten reagerade då med en berättigad fråga.

- Var han som färgad och invandrare välkommen om inte jag var det. Eller var drog de gränsen över vad de skulle klara av för grupper som skiljer sig mot normen?.

Det skulle verkligen vara roligt att veta var gränsen går nu. Skulle jag vara välkommen om jag kommer väldigt androgynt klädd. Går gränsen vid plagg som kjol eller klänning. Kan jag ha peruk. Om jag hade varit flintis? hade jag varit tvungen att gå utan peruk då också ? eller går gränsen vid långt hår manlig kvinnlig frisyr?. Det lustiga är att klär jag mig androgynt och kommer utan peruk, så skulle jag nog personligen känna mig mer som en clown, än hon förmodligen tror att jag blir när jag är ombytt. Med tanke på att jag färgat bryn och fransar och bara genom det fått ett mer androgynt utseende, skulle det helt klart vara roligare att kunna få byta om fullt ut. Det troliga är ändå att jag stannar hemma.

När jag kom hem på söndagskvällen hade jag bjudit hem mina föräldrar och min kusins föräldrar. Även här kändes det helt naturligt att fortfarande kunna vara Lindali. Framförallt utan att behöva tala om det innan. Lite senare kom även min bästa kompis, som också tog det naturligt. Det är ingen tvekan om att det känns mest fantastiskt att kunna umgås med sina närmaste som mitt andra jag. Däremot känns det viktigare att folk verkligen säger Lindali och hon till mig, när jag är med andra bekanta. Med mina närmaste känns det tvärtom nästan konstigt om de säger Lindali eller hon till mig även om jag är ombytt. Så känns det säkerligen också för dom. Vanor är inte lätta att ändra på, även om min mor är väldigt duktig på att försöka anpassa sig till om jag är man eller kvinna för stunden.

Senaste frågan på sidan har kanske legat kvar lite för länge. Redan tidigt såg man att ni var ganska eniga om att det var som heterosexuell och transvestit, som det var svårast att ”komma ut”. Hela 76% av er läsare tyckte det. 22% tyckte det var svårast att ”komma ut” som transsexuell. 2% tyckte att det var svårast att ”komma ut” som transvestit och samtidigt vara homo eller bi-sexuell. Övriga alternativ fick inga röster. Själv kan jag väl bara hålla med. Anledningen till att jag själv tycker att man som heterosexuell och transvestit har det svårast att våga ”komma ut”, är att man kan ha väldigt mycket att förlora. Själv hade jag t ex extremt svårt att hitta kvinnan i mitt liv och största anledningen till att jag väntade med att komma ut som transvestit berodde på det. Jag var livrädd att få ett rykte om mig att vara någonting jag inte var. Jag ville däremot gärna kunna stå för att jag var transvestit. Tyvärr heter det stora hindret allmänhetens fördomar som inte kan skilja på könsidentitet och sexuell läggning. Idag som helt öppen transvestit kanske jag t om känner att jag numera snarare vill kalla mig transperson. Det känns dumt att dela in mig i ett fack. Jag är jag och vad jag vill definiera mig som imorgon eller om tio år vet jag inte. Jag är däremot stolt över att i så många år definierat mig som just transvestit. Det är fullt möjligt att jag kan vara transsexuell men att problemet där är mina egna fördomar om att jag som riktig kvinna borde tända på män. Det enda jag känner mig hundraprocentigt säker på är att jag enbart attraheras av kvinnor, vilket skulle göra mig lesbisk om jag skulle komma fram till att jag är transsexuell. Lesbiska tjejer finns det en hel del av och vad säger att det är svårare att hitta kärleken till en kvinna som kvinna än om man är en blyg kille. Min uppfattning är att de flesta homosexuella har mycket lättare att få till en date än jag någonsin haft.

I övrigt har det inte hänt något revolutionerande i mitt liv. Det roligaste var väl i sommras då jag var bjuden till min kusins 40 års kalas som Lindali. Det var en höjdare.

Hoppas naturligtvis att ni fortsätter svara på mina frågor, ju fler som svarar ju sannare resultat.

Tänk också på att ni numera också kan lämna en kommentar till olika inlägg jag skrivit.

När jag hade tvättat bilen fick jag lust att göra något annat och beslutade mig för att åka hem till min moster och hennes man. De har visat sig vara så okomplicerade och positiva till min andra sida att det verkligen kändes helt okej att bara åka dit som Lindali. När jag kom fram satt de i trädgården och gottade sig i värmen. Där satt jag kvar och fikade och pratade i ett par timmar. Kändes skönt att bara kunna vara bland sina nära och kära.

- känner du igen mig? Det gjorde han inte men när jag sa att jag brukade beställa pizza hos dem, tyckte han jag skulle komma över på en fika dagen därpå. Han hade med stor sannolikhet fortfarande inte förstått vem jag var eller att jag inte var någon äkta tjej. Det var sedan dags att åter ta sig hem efter en lyckad festkväll i min egen stad. Av 200 personer på festen var det ändå väldigt få jag kände till.

Kvällen fortsatte med lite singstar tävling och det visade sig då inte vara min specialitet men kul var det.