Arkiv för kategorin ‘Dagbok’

Ny resa till kanarieholmarna


fredag, februari 8th, 2013

Ja det tar en stund mellan inläggen här numera. Jag upptäckte nyss att jag tydligen inte har lagt in ett endaste inlägg sen augusti 2011 då jag tillsammans med ett par transkompisar besökte kanarieöarna. Jag har nog faktiskt inte varit utomlands sedan dess men för ett par veckor sedan fick jag en förfrågan från en släkting som diagnosticerats för bröstcancer om jag på en veckas varsel kunde tänka mig att hänga med henne till ön Fuerte Ventura. Min släkting älskar att resa och insåg att om hon inte kom iväg nu kanske det skulle dröja länge innan hon orkade resa igen. En kämpig cellgiftsbehandlings början väntade bara två dagar efter vår hemkomst. Lite sol och värme skulle kanske vara receptet för att få lite positiv energi att ta sig igenom behandlingen.
Det ville jag naturligtvis ställa upp på och lyckades få ledigt från jobbet. En vecka senare snurrade vi runt bland parkeringshusen på Landvetter. Efter många om och men lyckades vi hitta en plats i ett av parkeringshusen men jösses vad dåligt skyltat det var, särskilt om man är ovan att överhuvudtaget parkera i parkeringshus. När vi till slut kom in genom bommarna fick man ju inget kvitto ens, så vi fattade inte om vi hade någon giltig biljett. Det fanns ingen tid över att försöka ta reda på mer om detta men en snabb fråga till en dam som precis parkerat bekräftade att man tydligen betalade genom att sätta i kortet igen när man skulle köra tillbaka ut genom grindarna.
Från att ha varit ute i god tid blev det nu som det brukar när man reser lite stressigt men vi kom på planet och kunde pusta ut.

Min släkting är väl medveten om min kvinnliga sida och jag funderade aldrig över att åka som något annat än Lindali. Den här gången hade jag faktiskt inte ett enda manligt plagg med mig trots att solsemester väntade. Med tanke på att jag är sminkad i passet och numera väldigt androgyn även i min manliga skepnad så känns det nästan lättare.
Det här blev min första charterresa på mycket länge och det kändes riktigt skönt. I planet blev vi placerade tillsammans med en trevlig dam som vi beslutade att sammanstråla med lite senare under resan.

När vi landade väntade en buss som skulle ta oss till hotellet. Ungefär 40 minuter senare checkade vi reströtta in på vårt hotell.
Vårt hotell var ett lägenhetshotell där vi hade det mesta vi kunde behöva inklusive en balkong med utsikt mot havet.
Platsen vi hade kommit till var verkligen ett turistställe som var sammanlänkad med en liten by med omkring 100 invånare, men där turistbyn med massor av idrottsanläggningar och pooler var större än själva byn. En riktig turistfälle kanske somliga skulle säga men också ett fantastiskt ställe för avslappning med sol och bad eller idrottslig aktivitet om man nu ville det.
Första kvällen hade researrangören en rundvandring i området där vi kunde bekanta oss med stället och ställa frågor. Jag fick bland annat reda på att man kunde anmäla sig till en tennisturnering några dagar längre fram, vilket jag tyckte lät intressant.
Dagen därpå var det onsdag och vi beslutade oss för att vandra till själva byn som låg på motsatta sidan av där vi bodde. Då det var ebb på förmiddagen och en bit in på eftermiddagen kunde man välja att ta sig dit genom att gå längs stranden men väntade man till kvällen var det bara en väg över bergen som ledde dit. I byn mötte vi först en mexikansk konstnär som satt och skulpterade jungfru Maria i sanden. Lite längre fram mötte vi en trevlig kioskägare som bodde i byn och som vi försökte kommunicera med på knagglig spanska. på vägen tillbaka mötte vi ett äldre par som satt utanför sitt hus och njöt av solen. De frågade om vi ville komma in på en kopp kaffe, vilket vi tackade ja till. Även här var det kommunikation på spanska som gällde och min släkting behärskar det språket lite bättre än mig så jag försökte mest hänga med i vad som sades. En liten komisk detalj men samtidigt gott bevis för min passerbarhet var när mannen hade gått för att sätta på kaffet och frun i huset frågade om jag var gravid. Kanske en påminnelse om att det är dags att träna magen och äta lite nyttigare men det var ju knappast en fråga hon skulle ha frågat om hon hade förstått min biologiska könstillhörighet. Kort därefter kom mannen in med kaffet och efter en stund frågade även han samma sak. jag svarade även nu att jag inte var med barn men kanske behövde träna lite.
Hungriga fortsatte vi sedan till en restaurang i närheten. Min släkting beställde in dagens fisk och själv beställde jag vad jag trodde var grillad svärdfisk. Döm om min förvåning när servitrisen kom in med en tallrik med tunna vita skivor av rå fisk. Det visade sig vara en specialitet just där som kallades Gapaccio. Det hela såg inte speciellt mättsamt eller gott ut men hungrig som jag var provade jag och åt upp den något ättikssmakande delikatessen. Det är ju inget som jag skulle beställa igen men nu har jag i alla fall provat det.
Eftermiddagen passade vi på att sola lite vid poolen.
På torsdagen blev det en riktigt härlig dag vid poolen i lugn och ro.
På fredagen deltog jag i en liten tennisturnering, Jag hade ingen aning om hur kvaliteten skulle vara eller hur själva turneringen skulle gå till. Jag hade i alla fall packat med mig en tennisklänning och ett par tennisskor som jag tog på mig och begav mig till tennisbanorna. Där blev vi nog ungefär 12 personer av skiftande ålder kön och nationalitet. Det beslutades att vi skulle spela dubblar där den ansvarige delade upp oss i par som skulle spela matcher på 35 minuter och där det handlade om att ta flest game. Gamen räknades sedan samman från 3 dubbelmatcher och den som hade mest game stod som vinnare. Då inte alla spelade med alla blev det förstås inte helt rättvist men det var ändå väldigt roligt. Själv blev jag först ihoplottad med en norrman som var ganska bra och trots en dålig start lyckades vi vinna. I andra matchen spelade jag tillsammans med en äldre dansk som var riktigt skaplig och vi vann vår match med 8-0. I den sista matchen fick jag spela med en belgare som förmodligen var klart sämst av dom som var med men lyckades ändå ta 3 game. Med det blev jag 3a i turneringen. Resten av dagen var det skönt att slappa vid poolen. Nu hade jag oturen att låsannordningen i min bikiniöverdel sprack. Inte så bra med tanke på att jag hade fickor till bröstproteserna i den, så det var ju inte bara att köpa en ny bikini. Som tur var hade jag med mig en baddräkt också.
På lördagen hyrde vi en bil och åkte runt ungefär 16 mil på ön. Vi tog oss bland annat över till andra sidan ön där man liksom på de andra kanarieöarna kommer upp på vägar med branta stup på ena sidan. Vi tog ett stopp i byn Ajuy med sina vackra klippor och grottor. Där fanns också en restaurang som vi läst skulle ha spaniens godaste Paella och den visade sig vara riktigt god. Innan vädret plötsligt blev sämre han vi stanna till vid ett utsiktsställe där vi via skyltar såg att den afrikanska borstekorren skulle finnas. Efter ett tag kom det fram massor av dem längs bergväggarna och de lät sig villigt fotograferas. Det började sedan regna ganska kraftigt och tyvärr blev det väldigt dimmigt vilket förstörde utsikten men det blev en riktigt trevlig och äventyrlig dag. På vägen hem stannade vi till i en liten större stad där jag hittade hyskor att sy fast i min bikinidel istället för det plastlås som tidigare suttit där.

På söndagen åkte vi med en buss ner till en djurpark som hette ”Oasis park”, där mötte vi också upp vår nya bekantskap från flyget. Djurparken var riktigt sevärd med över 200 djurarter och en papegojshow men framförallt en rovfågelshow som var riktigt imponerande. Det blev en heldag i trevligt sällskap.

Det var egentligen inte förrän den sista dagen av resan som jag överhuvudtaget reflekterade över mitt transande. Solande och badande i bikini var ju inget problem och jag tänkte inte på om någon ens reagerade på mig men när vi nu funderade på att besöka ett badhus med spa och tre olika sorters bastu, blev jag ju tvungen att fråga hur det verkade med omklädningsrummen och om jag kanske kunde byta om i något annat utrymme med tanke på att det inte kändes speciellt bra att byta om hos herrarnas iförd klänning till baddräkt och av hänsyn till kvinnorna inte heller helt bra att byta om där. Kvinnan som tog betalt såg det dock inte som något problem eftersom ingen annan var där just då och gav mig därför liksom min släkting en nyckel till skåpen hos damernas. Jag skyndade mig att byta om och gick ut till den gigantiska Jacuzzin. Det fanns sedan vanlig bastu, infraröd bastu och turkisk ångbastu. Den sista var en riktig höjdare när de väl fick igång den. Oerhört fräscht och man andades in en smak,doft av eucalyptus. Vi var där ganska länge och ett äldre par och en yngre tjej kom sedan in. Tjejen satt ogenerat topless i bastun men när vi skulle byta om kom hon in i omklädningsrummet strax efter oss och backade snart ut igen när hon såg mig där. Jag skyndade mig att byta om för att undvika obehag för någon.
Dagen därpå var resdagen hem och vi blev nu något förvånade när vi förstod att bagagevikten var 20 kg inklusive handbagage på 5 kg (som jag var helt övertygad om var exklusive). På resan ner hade de inte ens vägt handbagaget som jag hade ungefär 5 kg av plus 17 kg i resväskan. på hemvägan vägde min resväska över 20kg och min släktings resväska ännu lite mer. Hon hade bland annat köpt några kilo havssalt på ett saltmuseum som tyngde väskan. Vid incheckningen beslutade jag mig för att betala övervikten för mitt handbagage om det blev nödvändigt men min släkting fick idén att ta på sig täckjackan och läggaett kilo salt i varje ficka. Framför oss i kön stod ett par som nu fick betalaför sin övervikt de hade liksom jag tolkat reglerna som 20 kg + 5 kg handbagage och ingen hade heller vägd deras handbagage. MEn då de efter protester fick gå och betala för sitt extrabagage vinkades vi vidare till en annan kassa. Där frågade jag ärligt om de ville väga min väska men hon skakade bara på huvudet och jag slapp betala ett öre. När vi sedan gick mot röntgenapparaterna i tullen hade min släkting tagit av sig sin jacka med saltet i fickorna och lagt i scanningen för bagageväskorna. Tullarna reagerade och frågade vad det var. Man kan ju lätt tänka sig att de kanske misstänkte att det kunde vara något annat vitt pulver än salt i påsarna :-) . Vi kom dock på planet till slut och kunde påbörja resan tillbaka mot kalla sverige igen.
Reströtta kom vi hem och när jag skulle låsa upp bilen i parkeringshuset, reagerade den inte alls. inte ett ljud hördes heller när jag satte i nyckeln i låset. Batteriet hade tagit helt slut av en vecka i kylan men problemet avhjälptes på en halvtimme då jag ringde min vägassistansförsäkring som nu kom väl till pass för att användas.
En mycket lyckad resa var över och jag hoppas att min släkting fick mycket positiv energi att övervinna sin sjukdom.


Att komma oanmäld som transperson


fredag, augusti 5th, 2011

Som vanligt på senare år kan jag bara be om ursäkt att jag inte skriver oftare numera. Jag tackar er trogna läsare och hoppas att det innehåll som sedan länge finns ändå kan vara till lite nytta för många.

I år har jag varit ute på en hel del roliga äventyr. I början på februari stack jag och mina vänner Rebecka och Lina iväg till Gran Canaria. En sol och bad resa som mitt kvinnliga jag var något jag länge hade velat men inte lyckats få någon att följa med mig på. Det blev en knapp vecka på denna fantastiska ö. Vädret blev kanske inte det allra bästa men vi fick i alla fall uppleve 2 1/2 härliga solskensdagar mitt i den smällkalla vintern. En biltur runt ön stod också på programmet och det var resans höjdpunk. Den kan ni för övrigt beskåda i min tranny roadmovie här

The video cannot be shown at the moment. Please try again later.

. En mycket trevlig resa med trevligt sällskap. Avslutningen blev dock inte riktigt lika trevlig. På planet mellan Gran Canaria och Barcelona gick vi in och satte oss på våra platser. En som han säkert själv tyckte det ”Macho spanjor” som hade sätet utanför oss visade tydligt sitt missnöje genom att skratta åt oss och prata om oss med sina kompisar som satt intill. När kaptenen säger till alla att sätta fast säkerhetsbältena för att lyfta, reser sig killen upp och går frammåt i planet för att leta efter en tom stol att sätta sig på (för det var tydligen farligt att sitta utanför oss. Helt otroligt vilka problem folk kan ha beroende på ren okunskap. Lina som redan innan planet lyfte hade börjat bli rejält förkyld och febrig satt och snörvlade större delen av resan. Ingen varm måltid fanns på flyget så jag tog en macka, vilket jag nog borde ha avstått. Väl tillbaka på Arlanda började jag dels känna mig förkyld och trodde jag blivit smittad av Lina, men också illamående. På tunnelbanan till Linas hem satt vi båda helt utslagna. Väl hemma hos Lina upptäckte jag att jag blivit matförgiftad och medans Lina låg däckad med 40 graders feber satt jag med ansiktet över toastolen i badrummet. Undrar om vi lyckades smitta Peter Siepen som stod ett par säten framför oss hela flygturen och tjattrade med någon bekant.

I början på semestern var det dags för en weekendresa till Manchester. Målet var att ha en trevlig helg och samtidigt spana in transfestivalen ”Sparkles” som kanske är Europas största transfestival. Vi gick runt i kvarteret och kikade lite och avslutade kvällarna på klubbarna i området. Av någon anledning träffade vi på en massa trevliga Irländska tjejer som vi festade med. speciellt andra kvällen var riktigt kul med ett kompisgäng från Dublin som verkade uppskatta tre svenska transors närvaro. En kort men intensiv helg i början på Juli avslutades med några intensiva shoppingdagar i Stockholm. Efter tågresan hem kunde jag bara reflektera över skillnaden på mig nu och förr. Under tågresan till Stockholm hände det som tyvärr ofta händer under tågresor i Sverige numera, d.v.s. loket gick sönder. Vi fick vänta ett par timmar på att hoppa över till ett nytt tåg. Informationen man fick om det gick enbart via andra passagerare och de stackars engelsmän som satt på sätet framför mig såg ut som levande frågetecken innan jag tog på mig att informera dem om det lilla jag visste. När vi hade kommit på det nya tåget kom jag i samspråk med en äldre dam. På tågresan hem kom jag i samspråk med en yngre tjej.

Det intressanta med detta var inte samtalen i sig utan det faktum att jag inte längre har något som helst behov av att köra en predikan om ”Vad/vem jag är” ”varför jag klär mig som jag gör” ”Vilken sexuell läggning jag råkar ha”. Frågor som de flesta människor inte bryr sig det minsta om ändå. För de flesta människor får man faktiskt vara den man är och om man visar att det inte är något märkvärdigt med det man gör så blir det inte heller det. För bara några år sedan kände jag mig helt tvungen att förklara allt om trans för i princip alla jag kom i samspråk med när jag var ombytt. Idag pratar jag gärna om det om någon frågar men jag prackar inte på folk en massa dom ändå inte bryr sig om. Förut var det extremt viktigt för mig att påpeka en massa olika saker för att jag trodde det minskade fördomarna men är folk inte själva intresserade av att lyssna så tar dom ändå inte till sig budskapet och tror ändå vad de själva vill. Dessutom är det fantastiskt skönt att bara kunna vara den man är och möjligheten att känna sig som vilken tjej som helst blir  en aning större om man inte hela tiden snackar om att man är transa utan faktiskt agerar som människa i den gestaltning man valt för dagen.

I slutet på sommaren har en del test på det här med hur man öppnar sig som transa för folk som inte vet dykt upp. Speciellt för släktingar har berättandet och förberedandet innan känts helt nödvändigt men kanske har det tillvägagångssättet varit onödigt komplicerat mot vad det totala överrraskningsavslöjandet är.

Efter tre år som helt öppen transperson fanns det nu enbart en nära släktgren som vad jag visste fortfarande levde i okunskap. Åtminstone sånär som på mamman i familjen som jag haft en brevkoresspendence med, innebärande två brev på två år. Där jag tror att ingen av oss egentligen förstod den andre. Hennes agerande kanske delvis bestående av en rädsla och okunskap inför något hon inte kunde förstå eller ana vikten av för mig. Kanske var det också ett försök att skydda mig mot något hon trodde inte var bra, medan jag kände en frustration över att hon verkade vara den enda i släkten som hade problem med min kvinnliga identitet. Då hon inte heller tog upp det eller frågade något om det de gånger vi talades vid på telefon kunde jag inte heller veta om hon hade berättat det för sin man eller sina barn. För mig kändes det som hon ville tiga ihjäl det för att slippa se det. Det retade mig att det verkade som hon hellre ville leva kvar med sina fördomar än försöka ta reda på vad det verkligen handlade om. När jag diskuterade detta med andra transpersoner fick jag ofta kommentaren skit i sådana trångsynta personer men jag höll inte med. För mig är relationen till släkten viktig och den här personen har jag alltid tyckt väldigt bra om. En person som alltid gjort allt för att hålla släkten samman. Jag vet ju att det är en fantastisk människa som innerst inne vill alla väl, så jag har hela tiden vägrat ge upp. I våra brev fick jag reda på att jag var välkommen som mitt manliga jag (underförstått inte som mitt kvinnliga). För mig verkade det som att trotts allt jag skrivit, skulle jag anpassa mig till att komma som vederbörande ville annars var jag inte välkommen. Det verkade inte hjälpa att jag förklarade att det var som att bjuda halva mig. Jag tror inte hon förstod att jag  alltid haft en dröm om att få gå som tjej på de där släktkalasen. Att få visa upp en sida av mig som jag verkligen är stolt över.

I mitten av semestern tog jag en tur i släktforskningens tecken. Jag skulle besöka en äldre dam som inte var släkt men bor i ett hus där mina förfäder långt tillbaka har bott. Jag hade presenterat mig som mitt manliga jag men beslutade mig för att åka som Lindali trots att hon inget visste och jag aldrig hade träffat henne tidigare. Jag kände ändå fortfarande någon slags skyldighet att undvika att schocka en äldre människa i onödan. Så precis när jag körde iväg mot min destination tog jag upp mobilen och ringde upp henne. Någon längre utläggning hade jag inte utan sa bara att jag ville förbereda henne på att jag förmodligen såg mer ut som tjej än kille. Hennes reaktion verkade lugn och det visade sig heller inte vara några problem. Det här fick mig att fundera på om jag inte kunde dyka upp oanmäld som Lindali till min nära släkting också. På hemvägen skulle jag passera hennes bostad och eftersom hon nyligen hade fyllt år köpte jag en blomma på vägen. Kanske skulle det här kunna bli ett avslut på något som annars aldrig skulle bli ett avslut på.

När jag parkerade bilen utanför deras hus såg jag hennes man stå utanför huset. Jag kände mig tämligen säker på att han möjligen skulle skratta lite gott åt det men inte ha minsta problem med det om han visste om det. Jag stegade fram och sa:

-Hej

- Hej, svarade han och tittade på mig med glad men lite undrande blick.

- Känner du igen mig, frågade jag lite nervöst.

-Nej men det är något bekant över dig.

- Håll dig lite extra i räcket nu för det är ……, sa jag

En liten konversation följde som fick mig att förstå att han inget hade vetat och att han var lika oberörd av det som jag hade väntat mig. Mötet med hans fru blev också positivt även om det är svårt att veta riktigt vad hon tyckte om att jag bara dök upp sådär helt oanmäld. För mig kändes det ändå skönt att få det avklarat och nu är det bara att hoppas på att jag är välkommen dit som jag själv vill och inte som någon annan anser är bäst. Antingen är man väl välkommen eller också är man väl inte det kan man tycka. Det kändes i alla fall som ett bra möte och jag hoppas att det kändes så för dem också, mer kan jag inte göra.

Igår hade jag bestämt träff med en gammal barndomskompis i dennes föräldrahem men jag talade inte om att jag skulle komma som Lindali. Det kändes spännande att även få visa upp mitt vackrare jag även för han och hans föräldrar som jag numera visste att dom visste men aldrig hade pratat om det med heller. Det blev ett lyckat möte och nästan helt utan prat om det faktum att jag stod där i klänning. Visserligen blev det ju mitt vanliga namn men det kan ju kännas ok att bara kunna vara som man vill för dom man känt sen länge. För många andra transpersoner verkar det kännas oviktigt att bevara kontakten med sina gamla vänner. För mig känns det viktigt att kunna leva som jag vill bland dom jag känner utan att förlora folk som vänner.

Idag skulle jag ta en liten dagstur till Grebbestad för att hälsa på min morfars systerdotter i huset där min morfars mormor har bott. Även detta var personer som jag aldrig tidigare hade träffat och när jag pratat med dem på telefon hade jag presenterat mig som mitt manliga jag. Samma sak gällde en brylling som jag talat med först igår och som jag skulle möta upp i Trollhättan på hemvägen. Det fina vädret avgjorde att jag ville åka som Lindali. En solig dag finns inget bättre plagg än klänning. Efter drygt 20 mils körning körde jag in på deras gårdsplan. Min morfars systerdotter mötte upp mig och verkade lite förvånad först över att det inte såg ut som en kille i bilen men hon fann sig snabbt och både hon och hennes man verkade väldigt öppna. Ytterligare ett bevis för att det kanske är lättare att komma som man vill utan att berätta hur först. Det gör att folk får ta en som man är. Några större utläggningar om varför eller frågor om det blev det inte heller. Det blev däremot en härlig dag. På kvällen åkte jag hemåt igen och mötte upp min okända brylling i Trollhättan. Jag ringde upp henne när jag hade parkerat bilen utanför en känd restaurangskedja där vi hade stämt träff. Hon hade själv precis anlänt och visste inget om hur jag såg ut. Jag förberedde henne därför genom att säga:

-Jag går ur bilen nu du kan kolla efter en tjej i en blå klänning.

Hon hade trott att jag hade med mig en flickvän i bilen och när hon såg tjejen i den blå klänningen undrade hon var jag höll hus :-) . Ytterligare ett skönt möte med en trevlig ny öppensinnad bekantskap. Tänk vad okomplicerat det kan vara med avslöjanden om man bara skiter i hur folk ska kunna tänkas reagera. Det verkar helt klart bättre att låta dem acceptera faktum och inte tänka efter vad dom tycker och tänker om något de oftast inte har en aning om.

 


Kanske dags att börja blogga lite igen


måndag, februari 28th, 2011

Som ni trogna läsare har märkt har jag varit väldig inaktiv med min sida de senaste åren. Orsakerna till det är flera men nu hoppas jag kunna bli lite mer aktiv på sidan igen. Till skillnad mot tidigare kommer det nu kanske handla mer om reflektioner och funderingar om alla möjliga saker, istället för den mer dagboks lika blogg  som jag har ägnat mig åt tidigare.

På den här tiden har jag bland mycket annat blivit helt öppen som transperson om någon missat det. Det är nu ganska exakt fyra år sedan jag valde att gå ut med det på jobbet. I år är det dessutom 10 år sedan jag började våga ta kontakt med andra transpersoner på internet och i slutet av år 2001 började jag våga mig ut på olika ställen som tjej. Åren går i en rasande fart och det gäller att ta vara på dem så gott det går.

Förra året höll jag föredrag i Eskilstuna och träffade då Vanessa (som skulle föreläsa för första gången där). Vanessa är en sedan länge färdigopererad transsexuell tjej som dessutom är i det närmaste omöjlig att identifiera som något annat än en tjej. Med de förutsättningarna (som många andra TS tyvärr bara kan drömma om) väljer hon ändå att berätta om sin bakgrund i olika media. Det är verkligen starkt gjort och eftersom hon fortfarande är ung kommer hon bli en utmärkt inspiration för andra transsexuella.

Varför nämner jag då detta undrar kanske ni? Jo nyligen började åter  reality såpan Big brother på teve. En typ av program som jag sällan finner något nöje i att titta på. Jag hade faktiskt aldrig sett en endaste minut av big brother innan årets upplaga. Det har liksom räckt att ofrivilligt läsa om det i dagstidningarna. Jag har inte riktigt begripit mig på vitsen av att folk ska supa sig fulla och göra bort sig på olika vis i teve och sedan bli pseudokändisar för det.

Precis innan programstarten i år läste jag i en känd dagstidning att Vanessa skulle vara med. Enligt vad jag kunde läsa där gick hon in i detta med ambitionen att kunna få ut ett budskap genom att synas i ett sammanhang som engagerar väldigt många svenskar. Hon ville inte lura någon men samtidigt få folk att lära känna henne som person innan hon avslöjade sin bakgrund.

Så trots min motvilja mot den här sortens teve har jag nu bänkat mig en vecka och sett alla avsnitt för att se hur det går och hur folk reagerar. Det var ju faktiskt precis exakt det jag själv ville veta innan jag vågade mig utanför den s.k. garderoben för 10 år sedan. Jag har i.o.f. ännu aldrig definierat mig som transsexuell. På den tiden identifierade jag mig bäst som transvestit och idag använder jag hellre den heltäckande termen för alla könsöverskridare d.v.s. Transperson. Med åren har jag kommit till insikten att jag är jag, och jag är någon variant av transperson. Gränserna mellan de olika termerna för könsöverskridare är många gånger väldigt svävande och insikter och erfarenheter gör att många kan ändra sig flera gånger om när det gäller vilken grupp av könsöverskridare man definierar sig bäst som. I början förefaller det nämligen nästan som livsviktigt för de flesta transpersoner att definera sig med en viss variant av transpersoner och högljutt deklarera att man minsann inte är någon av de andra varianterna. Allt detta medans allmänheten ändå inte bryr sig om våra definitioner eller ser de många gånger luddiga gränserna däremellan. Gränser som vi dessutom själva kan ha olika åsikter om. Transperson är därför ett väldigt bra begrepp som vi alla kan samlas under och som allmänheten kan lära sig.

I början av programmet beskrev Vanessa sin noja över att inte veta om någon hade förstått hennes bakgrund. Fördelen med programmet är att man här till skillnad mot verkligheten, får reda på vad alla andra säger om varandra. Det visade sig ganska omgående att en kille misstänkte hur det låg till även om han inte var säker. Helt otroligt med tanke på Vanessas mycket kvinnliga utseende och röst. Vanessa började också lite smått att anförtro sig åt några av deltagarna. En tjej utbrast naturligtvis direkt att hon hade sett det hela tiden. Ibland kan det kännas som att vissa personer riktigt måste tala om att dom sett det, fast man snarare får en känsla av att just de absolut inte hade en aning.

Jag känner mycket väl igen den här nojan över om man är avslöjad eller inte. Med tanke på att jag inte genomgått något könsbyte och heller aldrig smaskat hormoner är jag inte lika passerbar som Vanessa, men anses nog ändå som ganska passerbar när jag är ute som tjej. Innan jag gick ut öppet som transperson kände jag noja över att möta någon jag kände som skulle känna igen mig eller att någon skulle se att jag inte var en biologisk tjej. Efter det att jag gick ut öppet kände jag noja över att jag inte visste vem av de jag kände som visste. Därför tog det över två år innan jag verkligen kände mig helt öppen och inte brydde mig om vem jag mötte. Det svåraste var nog att folk pratade mer med varandra hellre än att fråga mig. Kanske ett sätt att visa hänsyn och troligen väldigt typiskt svenskt.

Det som är intressant med Vanessa är att hon dessutom attraheras av killar, vilket eventuellt kan leda till starka reaktioner hos killarna om de känner sig lurade. Själv har jag aldrig haft det där problemet även om jag upplevt att killar blivit intresserade och försökt ragga på mig, men eftersom jag enbart attraheras av kvinnor har jag visat mig lika ointresserad av dem, som kvinnor gör när de inte är intresserade.

I Vanessas fall så är hon ju som vilken kvinna som helst nu. Många transsexuella MTF väljer i det läget att förneka sin bakgrund eftersom de inte vill skylta med den eller helt enkelt inte är bekväma med den de var då de alltid känt sig som kvinnor. Det är därför extra starkt tycker jag, att vilja stå för den man är och samtidigt inte förneka det som varit för det är trots allt en del i den person man är även efter en operation.

För många av oss transpersoner känns det viktigt med passerbarheten och många gånger lurar vi gärna oss själva med att inbilla oss att ingen ser. Jag har länge sagt att det nog inte spelar någon roll hur passerbar man är så kommer det alltid finnas någon som kan se igenom oss. Big brother bevisade troligen min teori om detta. Det viktigaste är nog inte att passera för andra utan att faktiskt acceptera sig själv som man är. Om man är nöjd med sig själv blir man samtidigt mer passerbar. Ett perfekt utseende är inte alltid nyckeln till passerbarhet. Det handlar också om så mycket mer som röst, rörelseschema och säkert också många andra små detaljer. Saker som folk kanske mer undermedvetet lägger märke till. I vanessas fall tycker jag att hon har det mesta av allt det där för att inte bli påmind om sin bakgrund genom att någon ser det, ändå var det alltså en som gjorde just det. Kanske är det möjligen ett HBT-världs sätt som avslöjar henne.

Oavsett hur det är ska det bli intressant att följa utvecklingen och jag hoppas att det går bra för henne och att hon lyckas ge en bra bild av oss transpersoner. För jag tror faktiskt att hon gör rätt i att vara med i ett sådant här program även om jag egentligen inte tycker om sådana. All reklam sägs ju vara bra reklam och bra reklam för att öka förståelse för könsöverskridare är att synas i alla sammanhang.


Cruisin i stan


söndag, maj 3rd, 2009

Igår var det dags för en av min lilla stads stora händelser. Det var Cruisin i stan, vilket brukar locka man ur huse. Raggarkulturen i staden där jag bor är säkert också bland de största i Sverige. Själv har jag aldrig varit mycket för amerikanska bilar eller det fylleslag som ofta följer i dess fotspår. Det brukar därför oftast sluta med att jag håller mig inne och ställer in bilen i garaget för att slippa riskera punktering orsakat av alla glasflaskor som slängs och krossas mot gatorna. I år var det ett helt fantastiskt väder med sommarvärme. Med de senaste årens dåliga sommrar i åtanke kände jag verkligen för att ta vara på det vackra vädret. För första gången under de två åren jag varit helt öppen som transperson, kände jag verkligen för en heldag som Lindali i min egen stad. Det var ju långt ifrån första gången jag var ute i min egen stad men de gånger jag gjort det har det oftast varit del i att åka någon annanstans för ett speciellt syfte. Nu kände jag bara för en dag som Lindali i det härliga vädret. Äntligen kände jag att jag visste vilka av mina bekanta ytliga som nära, som verkligen kände till min andra sida. Två år som öppen har det alltså tagit för att det skulle kännas naturligt att göra en sån sak. En stor begränsning har varit att folk som känner mig troligtvis mestadels av hänsyn, inte har velat fråga mig någonting om det. Samtidigt som jag varit lite orolig att föra det på tal eftersom jag inte varit säker på om de verkligen visste. Sen har vi ju naturligtvis också kategorin som inte bryr sig och inget vill veta. För mig är det omöjligt att veta vilken kategori en person är och jag vill ju inte pracka på någon som inte är intresserad en massa information. Det är helt enkelt en svår balansgång från dels transpersonen själv och dels omgivningen. En slags både bra och dålig hänsyn från båda sidor skulle man kunna säga.

Hur som helst började jag dagen med att fixa till mig och åka hem till mina föräldrar för att äta. Tidigt på eftermiddagen var det ankrace i ån och uppträde på torget. Jag åkte därför tillbaka in till staden och gick en lång runda i solskenet för att kika på det som skedde. Det var gott om glada människor i staden och jag hälsade på ett par arbetskamrater. En rätt skön känsla att bara kunna vara och uppföra sig som vanligt utan att vara hemlig som jag ju var för bara några år sedan. Tyvärr hittade jag ingen att fika med utan fick sätta mig tillrätta själv och titta på folk istället. Jag kom på att jag behövde lite mat till kvällen och gled in på Konsum för tredje gången på mindre än en vecka. I kassan satt ett av syskonen jag känner där. Alltid lika kul att få visa sitt andra jag för folk man känner till. Sedan gick jag hem och lämnade av mina inköp och tog med mig kameran ut för att fotografera lite.

Jag började med en liten promenad till min moster. De satt i trädgården och fikade så det blev en stunds trevligt fikande innan jag fortsatte in mot centrum igen. Nu var det sent på eftermiddagen så cruisingen hade börjat ta fart och det hade kommit ut mycket folk längs vägarna. Jag gick vidare mot det fina fiket vid ån. I det fina ljuset som var tänkte jag att det kunde bli fina bilder vid de små fallen i ån. Jag återvände in mot staden och fotograferade bilarna och folket längs vägarna. Längs vägen mötte jag en annan tjej från samhället där jag är uppväxt. Det är väl knappt så vi hälsar i vanliga fall men nu hälsade vi. Så man kan väl anta att hon hade sett mig på hemsidan.

Jag gick hem igen innan det började skymma. Det lät som det var en ganska lugn kväll utanför. En riktigt trevlig dag helt enkelt.


På Catwalk i Båstad


lördag, maj 2nd, 2009

I början av året fick jag en förfrågan om jag ville vara med på en modeuppvisning i Båstad. Den skulle gå av stapeln onsdagen den 29:e april. Alltså samma vecka som den årliga transträffen i Båstad. Det skulle bli tolv MTF (male to female) transor och 12 riktiga tjejer. Två transor och två riktiga tjejer per butik. Det lät spännande men det dröjde tills två veckor innan spektaklet tills jag kunde ge besked att jag kunde medverka. På söndagskvällen fick jag också en fråga om jag ville bli filmad för en dokumentär när jag spelar tennis. Det lät naturligtvis också roligt men jag visste inte riktigt hur jag skulle hinna med allt på bara två dagar. Fokuset låg ju ändå på provande och träning inför modevisningen.

På tisdagen kom jag iväg lite senare än vad jag hade räknat med. Att packa är verkligen inte min starka sida. det tar alltid mycket längre tid än vad jag räknar med. Någon större packning var det ändå inte tal om den här gången. När jag förr om åren varit i Båstad packade jag ner en hel resväska sprängfylld med kläder, nu räckte det med ett ombyte. Däremot visste jag ju ingenting om vad för typ av kläder jag skulle få visa. Jag tog därför med mig nästan alla skor jag har för att vara på den säkra sidan. Innan jag åkte iväg gick jag in på konsum för att köpa lite färdkost. I kassan satt en tjej som växt upp i samma samhälle som jag. Hon kände inte igen mig förrän jag frågade om hon gjorde det.

Efter drygt tre timmar i bilen närmade jag mig så äntligen Båstad. Det var bestämt att jag skulle åka direkt till affären ”Hippus”, för att prova ut kläder till modevisningen. Det enda jag hade hört var att det var en butik som vände sig till ungdomar. Jag var dessutom den siste att prova ut kläder för dem. Jag var lite orolig för att det inte skulle vara min typ av butik och att jag skulle få ta det som blivit över när de andra valt ut det bästa.

Jag gick in i butiken och möttes av två glada och trevliga tjejer. Det visade sig att det var en butik helt i min smak och att det jag tyckte verkade snyggast i butiken fortfarande inte var taget av någon annan modell. Varje modell skulle ha tre ombyten. Efter ett par timmar gick jag nöjd ut från butiken och letade upp mina vänner och klubben där showen skulle vara och där jag skulle bo. Vi tränade lite på att gå på catwalken under ledning av en drag queen med full kontroll. Det hela kändes ändå lite ostrukturerat med tanke på att showen skulle vara redan dagen därpå. På kvällen åkte vi iväg ett gäng för att äta på en restaurang. Det märktes att jag inte hade varit på Båstadsträffarna på ett par år för det var gott om transor jag inte kände igen.

På onsdagsmorgonen bestämde vi att tennis filmningen skulle bli klockan två. Klockan fem skulle vi samlas inför modeshowen som skulle börja klockan sju. Filmningen skulle bara ta en kvart så man skulle väl inte hinna bli så svettig tänkte jag. Det visade sig bli nästan en hel timmes tennis i solgasset, men det var riktigt roligt. Michaela som jag spelade med hade dessutom höjt sin kapacitet en hel del sedan sist. Det blev nog en hel del bra bollar som de kan använda till dokumentären om de vill. Tanken var vad jag kunde förstå att det skulle användas en sekvens från tennisen i vinjetten till dokumentären.

Jag blev både hungrig och svettig av tennisen så på vägen till klubben köpte jag äkta modellmat i form av hamburgare och strips. Sedan blev det en härlig dusch och lite jäktande för att hinna sminka om mig. När jag kom ner till catwalken hade det hänt en hel del. Stolar till publiken var framtagna och en röd matta hade rullats ut på själva catwalken. Vägen vi skulle gå hade också ändrats från dagen innan. Vi var nog alla lite osäkra på hur vi skulle gå, men kom fram till att det viktiga var att kolla på personen framför och börja gå när hon gjorde det.

Vi fyra som gick för ”Hippus” hade turen att få gå in sist av affärerna. Det var nervöst men också lite häftigt. Ungefär 200 personer satt i publiken och applåderade när vi kom in. Ingen råkade ut för några större missöden och det kändes som visningen blev en succé.

På torsdagsmorgonen åkte jag tillbaka till ”hippus” för att handla lite. Modellerna fick nämligen bra rabatt i respektive butiker. Det verkade också som de var nöjda med visningen. Förhoppningsvis hamnade jag på några bilder så man kan se hur det såg ut.


Resumé över senaste frågan


tisdag, januari 13th, 2009

Som transperson och MTF (man till kvinna), upplever jag att det är väldigt få kvinnor som skulle kunna tänka sig en relation med en transvestit. För de flesta som redan har en relation brukar ändå kärleken övervinna problemet, om inte genast så efter en tid. För oss som är singlar är det relativt lätt att få väninnor men det blir ytterst sällan till en relation. Min egen teori är att man som transperson tycker så mycket om det kvinnliga att man attraheras av väldigt feminina kvinnor. Alltså den kategori kvinnor som oftast enbart attraheras av väldigt maskulina män. Här har vi alltså en till synes hopplös ekvation.

I den senaste frågan ville jag därför undersöka om de flesta transpersoner tänker som jag, eller om man kanske istället tycker det skulle vara idealiskt att träffa en transperson åt motsatt håll. Länge var det mycket jämt mellan dessa alternativ. Ett tag dominerade min tro på att vi MTF enbart kunde tänka oss en relation med en väldigt feminin kvinna. Slutligen blev det ändå en ganska stor majoritet av er som ansåg att en relation med en transperson av motsatt kön vore idealiskt. Hela 53% av er som röstade tyckte det medans 32 % hade samma känsla som jag.

Det var också intressant att se vad ni andra, som inte är transpersoner tänkte om en relation med en transperson. Tyvärr var det väldigt få som svarade och för att få ut något av frågan borde jag kanske även haft alternativen, hur många som inte skulle kunna tänka sig en relation med en transa. Det var alla fall 4 ”vanliga” män som svarade att de kunde tänka sig det. Upptäckte en brist i detta också, eftersom det inte framkommer om dessa män som varit inne med det menade en MTF eller FTM trans. 2 ”vanliga” kvinnor ansåg också att det skulle fungera.


Rädsla och okunskap


måndag, december 29th, 2008

Ja så var det jul igen. Åren snurrar vidare i en ruskig fart. Min andra jul som helt öppen transperson. Många jag inte ens själv har en aning om vilka dom är, tycks veta vem jag är. Samtidigt är det väldigt få som jag känner som frågar något alls. Första året som öppen oroade jag mig därför en hel del för vilka av de jag kände som egentligen visste om min andra sida. Hur skulle jag kunna förklara och få bort fördomar när ingen vågar fråga mig något om det. Är det ett slags hänsynstagande och acceptans/oacceptans. Hur ska jag kunna veta?. Under mina snart två år som öppen transvestit har jag helt klart känt mig lite begränsad av det. Trots att jag var helt öppen tog det lång tid innan jag kände att jag kunde gå omkring ombytt även i min hemstad. Så på sätt och vis har jag varit helt öppen men ändå till viss del bunden av min egen rädsla för vad dom som känner mig ska tänka och tycka. När man sedan hamnar i situationen att man möter någon man inte vet om han/hon vet. Ska jag då själv ta upp det?, vilket inte är lätt. De kanske inte ens vet något. Kanske är somliga nyfikna men vågar inte fråga av hänsyn till mig. Kanske är andra totalt likgiltiga inför det och bryr sig inte. Andra har sin bestämda oftast felaktiga kunskap redan klar för sig, och gud nåde den som försöker rucka på det jag redan vet attityd. Det är just det här att det finns så otroligt många olika reaktioner på det jag gör. Vilket i sin tur gör att det blir mycket komplicerat att veta hur man ska handskas med den tystnad man faktiskt oftast möter. Den positiva erfarenhet jag ändå har av att folk i allmänhet ändå oftast är ganska positiva till oss transpersoner, hjälper inte när man ska berätta för alla nära och ytligt bekanta. Under det här året har jag visat mig för väldigt många. Jag måste inte heller försöka förklara för alla längre. Det är ett faktum att det är förbryllande för många att förstå. Inte minst det här med könsidentitet kontra vad man har för sexualitet. Det är lite tragiskt att så många fortfarande blandar ihop dessa begrepp som inte har det minsta med varandra att göra. Att få en stämpel på sig att vara någonting man inte är, kan nog vara den största rädslan man som heterosexuell och transvestit/transperson har. Att däremot kunna stå för att vara den typ av transperson vi är, tror jag däremot de flesta av oss stolta skulle kunna göra. Om vi inte hade den automatiska stämpeln av att vara någonting de flesta av oss inte är. Samtidigt som folk idag har kunskapen att det finns personer som är homosexuella och attraheras av samma kön. Så har folk ofantligt svårt att förstå att en person som byter visuellt könsuttryck för en stund, inte samtidigt måste ändra sexuell läggning också. Nyckeln för alla transpersoner som vill bli öppna ligger i förståelsen för detta. Ju mer vi syns desto mer lär sig folk, vare sig dom vill eller inte. Det är uppenbart så att folk generellt har svårare att acceptera en sexuell läggning som skiljer sig från normen, än de har att acceptera en läggning som inte har någon som helst sexuell karaktär. Självklart borde inte folk bry sig om vad andra gör i sängen, kärlek är kärlek. Men för att vi transpersoner ska få större acceptans måste folk förstå att det inte har med varandra att göra.

Anledningen till att jag kände mig manad att skriva lite idag var den frustration jag känner just nu. I de flesta fall har släkten visat sig mycket accepterande och jag är välkommen dit även som Lindali om jag känner för det. På juldagen var jag t ex hos min mosters familj på fika. I den familjen känner jag verkligen att jag kan komma i vilken gestalt jag vill. den här gången visste jag ändå att en drygt 80-årig kvinna skulle vara där. En dam som inte hade minsta aning om min andra sida. Så jag ringde upp och frågade min moster om hon trodde jag kunde komma som Lindali ändå. Hon svarade att hon inte trodde det skulle vara några problem. Vi kom båda överens om att hon skulle förbereda henne på det lite först bara. På det avslappnade viset gick det också hur bra som helst. Mycket beror på attityden hos folk om det känns enkelt eller som ett problem. En annan skäktgren vet förmodligen ingenting. det är den enda jag inte haft tillfälle att berätta för. En nära släkting på denna gren är den i släkten som brukar annordna släktbjudningar för att samla släkten. Hon är en eldsjäl som fortfarande orkar ta sig an detta vid sin aktningsvärda ålder. Paret som anordnar träffarna har alltid brytt sig om alla i släkten och jag tycker väldigt bra om dem. Däremot har jag aldrig varit så jätteförtjust i att åka på släktträffarna. Speciellt var det så när jag var yngre och fortfarande barn, när alla mina kusiner var vuxna. Fortfarande känner jag nog att jag inte har så mycket att komma med när alla andra har familj och många t om barn som börjar bli vuxna. I början av året var vi bjudna och jag kände att det kanske var dags att visa mitt andra jag även för denna släktgren. Jag såg ingen anledning till att det skulle behöva vara krångligare än när jag berättat för övriga släkten. Jag ringde därför upp damen ifråga och försökte få en möjlighet att berätta genom att säga. Angående bjudningen så skulle jag gärna vilja visa en liten annan sida av mig som ni inte känner till. Uppenbarligen visste hon vad det gällde och snäste snabbt av mitt trevande försök att förklara med

- Det vill jag inte att du gör.

Den fientliga inställningen innan hon ens fått något förklarat, fick ju inte direkt mitt självförtroende att berätta att öka. Jag fortsatte lite trevande med att -

-Då förstår jag att du har hört att jag är transvestit sa jag. Jag håller även föredrag om detta på skolor och övriga släkten vet om det, så jag tyckte det skulle vara roligt att även få visa mig för er.

-Nä det vill jag inte att du gör. det kommer ju många yngre barn å så.

Jag blev helt ställd. Barn, skämtade hon, det är ju dom om några som har en öppen och okonstlad attityd till allt. Det här sa på sätt och vis allt om hennes egna felaktiga fördomar om vad en transvestit är. Jag vågar inte ens tänka på den bild hon troligen fick upp av mig som någon slags clown eller nått. Det fanns liksom inget mer att säga. Jag hade visserligen gjort misstaget att inte åka direkt till dom först och visat bilder och förklarat. Kanske hade inställningen blivit en annan då. Nu kände jag att jag inte ens fick chansen. Hon hade sin uppfattning klar och den ville hon inte ändra på. Vad jag förstod var hon också den enda i den släktgrenen som visste och hon ville förhålla de övriga lyckligt ovetande om mitt andra jag. Det tragiska är att när jag började våga mig ut började en liten dröm om att kunna få åka på en av släktträffarna som tjej. Då till skillnad från nu trodde jag inte att det skulle vara möjligt eftersom jag aldrig skulle våga det. Nu skulle jag våga utan problem men får inte på grund av rädsla och okunskap. Till skillnad från andra släktträffar skulle jag ha något annorlunda att prata om. Jag skulle få visa upp en sida av mig som jag är stolt över och som jag tycker uträttar något viktigt.Hon sa att jag var välkommen som mitt vanliga jag. Det hon inte förstår är att Lindali är lika mycket jag. Alltså var jag inte välkommen och svarade tjurigt att jag inte trodde jag skulle komma då.

Idag kom samtalet om årets kalas på nyårsdagen. Eftersom jag troligen kommer vara hemma i år skulle jag nog kunna åka men svarade svävande att jag fick se hur jag gör. Jag har inte heller vågat ta upp det här med henne efter det där första samtalet. På annat håll fick jag ändå reda på att jag fortfarande inte var välkommen om jag kom ombytt. Det lustiga i sammanhanget är att jag färgade både ögonbryn å ögonfransar idag. det är något som de knappast kommer kunna undvika att se. Med andra ord skulle säkert en hel del frågor komma även om jag åkte som jag är. Alltså borde jag kanske då anta att jag inte är välkommen eftersom jag nu ser halvt sminkad ut, eller går gränsen vid manliga och kvinnliga kläder eller frisyr. Jag är jag oavsett vilket, men Lindali är inte välkommen och följdaktligen känner inte jag som person mig välkommen. Vad är det som är så farligt. Det patetiska i det hela är också hur religion verkar kunna spela in i saker och ting. Ju mer troende du är desto mindre öppen är du för saker som faller utanför normen. Den här damen är ganska troende och har säkert väldigt svårt med just den här biten. Saker ska bara vara på ett visst vis. En tjejkompis till mig skulle fira nyår med några kompisar som tillhör en frikyrka. Därför kunde hon inte bjuda med mig dit. För ett par år sedan ville en tjejkompis bjuda med mig på en midsommarfest hon och några andra jag förfestade med var bjudna på. Hon ringde upp killen som hade festen och förklarade att jag var transvestit. Killen hade fått spelet och sagt att det skulle inte de andra klara av så det gick inte. En färgad kille med muslimskt ursprung som var med på förfesten reagerade då med en berättigad fråga.

- Var han som färgad och invandrare välkommen om inte jag var det. Eller var drog de gränsen över vad de skulle klara av för grupper som skiljer sig mot normen?.

Det skulle verkligen vara roligt att veta var gränsen går nu. Skulle jag vara välkommen om jag kommer väldigt androgynt klädd. Går gränsen vid plagg som kjol eller klänning. Kan jag ha peruk. Om jag hade varit flintis? hade jag varit tvungen att gå utan peruk då också ? eller går gränsen vid långt hår manlig kvinnlig frisyr?. Det lustiga är att klär jag mig androgynt och kommer utan peruk, så skulle jag nog personligen känna mig mer som en clown, än hon förmodligen tror att jag blir när jag är ombytt. Med tanke på att jag färgat bryn och fransar och bara genom det fått ett mer androgynt utseende, skulle det helt klart vara roligare att kunna få byta om fullt ut. Det troliga är ändå att jag stannar hemma.


en riktigt trevlig helg


måndag, november 24th, 2008

Det är numera ganska långt mellan varven som jag skriver i min dagbok. Den här helgen var ändå så speciell att det känns kul att skriva lite igen. I fredags blev det en tur till Örebro för att fira diverse födelsedagar. Min kompis Solveig fyllde femtio år i lördags, och hade bjudit mig på den maskeradfest hon skulle ha dagen till ära. Det lilla dilemmat var bara att det här också råkar vara helgen då jag och en av mina kusiner själva också fyller år. Vi brukar fira tillsammans i vår hemstad med våra föräldrar. Som av en händelse råkar min kusin bo i Örebro och eftersom Solveig hade ganska fullt på sovplatser hos sig, passade det ju bra att jag sov över hos min kusin istället. Så vi bestämde att fira våra egna födelsedagar tillsammans på fredagen. Det som kändes extra kul var att jag kunde göra hela resan som Lindali. Då min kusin är en av de släktingar som verkligen tagit min transvestism naturligt, kändes det bra att kunna åka dit som Lindali utan att föranmäla det. När jag kom dit var det heller inga konstigheter. Vi gick ut på en tacosrestaurang och åt en bit god mat och hade riktigt trevligt. Efter det gick vi till bion och såg en ganska märklig men på något vis ändå underhållande film. På lördagens maskeradfest såg jag en möjlighet att få använda någon av mina balklänningar. För att det skulle bli lite extra maskerad bad jag Solveigs syster att sy ett band med texten ”Miss Universe”. Det blev riktigt bra och med den gamla tiaran jag fått en gång på transträffen i Båstad var outfiten fulländad. Det blev en fantastiskt lyckad fest och födelsedagsbarnet själv såg ut att trivas. Det var första gången jag var på en maskerad faktiskt. Jag har heller aldrig varit speciellt förtjust i att klä ut mig. Visserligen hade det ju varit tämligen enkelt att bara vara ombytt till Lindali. De flesta som inte förstår vad transvestism är skulle ju säga att jag var utklädd då. Själv känner jag mig inte utklädd som Lindali det är ju en del av mig själv. Däremot är det ju ytterst få tillfällen där det känns okej att ha en balklänning. I det här sammanhanget när jag visste att ingen annan skulle ha balklänning, kände jag mig utklädd. Speciellt med tiaran å banderollen, så det blev riktigt lyckat. Det var nog det närmaste Drag Queen jag någonsin har varit även om jag inte kan eller vill uppföra mig som dem. Tyvärr tog jag inga kort själv men förhoppningsvis hamnade jag på någon annans bilder.

När jag kom hem på söndagskvällen hade jag bjudit hem mina föräldrar och min kusins föräldrar. Även här kändes det helt naturligt att fortfarande kunna vara Lindali. Framförallt utan att behöva tala om det innan. Lite senare kom även min bästa kompis, som också tog det naturligt. Det är ingen tvekan om att det känns mest fantastiskt att kunna umgås med sina närmaste som mitt andra jag. Däremot känns det viktigare att folk verkligen säger Lindali och hon till mig, när jag är med andra bekanta. Med mina närmaste känns det tvärtom nästan konstigt om de säger Lindali eller hon till mig även om jag är ombytt. Så känns det säkerligen också för dom. Vanor är inte lätta att ändra på, även om min mor är väldigt duktig på att försöka anpassa sig till om jag är man eller kvinna för stunden.

Senaste frågan på sidan har kanske legat kvar lite för länge. Redan tidigt såg man att ni var ganska eniga om att det var som heterosexuell och transvestit, som det var svårast att ”komma ut”. Hela 76% av er läsare tyckte det. 22% tyckte det var svårast att ”komma ut” som transsexuell. 2% tyckte att det var svårast att ”komma ut” som transvestit och samtidigt vara homo eller bi-sexuell. Övriga alternativ fick inga röster. Själv kan jag väl bara hålla med. Anledningen till att jag själv tycker att man som heterosexuell och transvestit har det svårast att våga ”komma ut”, är att man kan ha väldigt mycket att förlora. Själv hade jag t ex extremt svårt att hitta kvinnan i mitt liv och största anledningen till att jag väntade med att komma ut som transvestit berodde på det. Jag var livrädd att få ett rykte om mig att vara någonting jag inte var. Jag ville däremot gärna kunna stå för att jag var transvestit. Tyvärr heter det stora hindret allmänhetens fördomar som inte kan skilja på könsidentitet och sexuell läggning. Idag som helt öppen transvestit kanske jag t om känner att jag numera snarare vill kalla mig transperson. Det känns dumt att dela in mig i ett fack. Jag är jag och vad jag vill definiera mig som imorgon eller om tio år vet jag inte. Jag är däremot stolt över att i så många år definierat mig som just transvestit. Det är fullt möjligt att jag kan vara transsexuell men att problemet där är mina egna fördomar om att jag som riktig kvinna borde tända på män. Det enda jag känner mig hundraprocentigt säker på är att jag enbart attraheras av kvinnor, vilket skulle göra mig lesbisk om jag skulle komma fram till att jag är transsexuell. Lesbiska tjejer finns det en hel del av och vad säger att det är svårare att hitta kärleken till en kvinna som kvinna än om man är en blyg kille. Min uppfattning är att de flesta homosexuella har mycket lättare att få till en date än jag någonsin haft.


Väntat resultat


söndag, oktober 12th, 2008

Det blev ett ganska väntat resultat på den senaste månadens fråga. Den löd ”Vem är du som besöker min sida?”. Jag tyckte nämligen att det verkade spännande att se vilka ni är. Förhoppningen med sidan är ju i första hand att dels få ut information till transpersoner för att våga sig ut, och dels för att informera allmänheten. Av den anledningen var jag lite besviken att endast 3% av er som svarade var ”vanliga nyfikna personer”. Å andra sidan kanske inte så underligt eftesom jag inte gör någon större reklam för sidan bland allmänheten. Transvestism eller transpersoner är det nog tyvärr inte så många ”vanliga Svenssons” som söker på utan att ha kommit i kontakt med det på något vis först. Lite mer väntat var det då att det var ”garderobstransorna” som var de flitigaste besökarna i jakt på information. Ni stod för 30% av besökarna under den här tiden. 20% var transor som gick ut men inte är öppna för sina nära och kära. 18% var transpersoner öppna enbart för sina nära och kära. 8% var helt öppna transpersoner. 8% av er var Transsexuella. 7% av er ansåg er vara transbeundrare och 6% var anhöriga till transpersoner. Roligt att se att lite anhöriga hittar hit för att få lite information. Ibland kan det kännas bra att höra/läsa någon annans ord.

I övrigt har det inte hänt något revolutionerande i mitt liv. Det roligaste var väl i sommras då jag var bjuden till min kusins 40 års kalas som Lindali. Det var en höjdare.


Intressant undersökning


lördag, september 6th, 2008

Som ni har sett har jag nu äntligen fått till funktionen med en fråga som man kan svara på när man besöker min sida. Det är roligt att se att en del av er har upptäckt och svarat på frågorna. Kanske kan de ge oss lite vägledning och svar på saker vi undrar. Svaren på min senaste fråga var helt klart lite förvånande. Frågan löd: Är det sant att transpersoner är ointresserade av sport?. Av egna erfarenheter efter diskussioner med andra transpersoner, har jag fått uppfattningen att sportintresset bland transpersoner är minimalt. Jag hade därför väntat mig mig över att över 50% av svaren skulle vara: Jag är transperson och totalt ointresserad av sport. Istället var det hela 46% som svarade att de var transpersoner och lite intresserade. Endast 17% svarade att de var transpersoner och totalt ointresserade av sport. Till min stora glädje svarade så mycket som 33% att de var transpersoner och sportfantaster. Det verkar inte representativt bland de personer jag pratat med, men uppenbarligen kanske jag har haft fördomar här om transpersoner som lika ointresserade av sport som kvinnor generellt är.

Hoppas naturligtvis att ni fortsätter svara på mina frågor, ju fler som svarar ju sannare resultat.

Tänk också på att ni numera också kan lämna en kommentar till olika inlägg jag skrivit.